God Fortsättning och Gott Nytt År!

Nu när mellandagarna har infunnit sig och alla har fått i sig (förhoppningsvis) ohälsosamma mängder julmat och julmust tänkte jag passa på att önska alla studenter på KogVet en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år.

Som redaktör för Cogito vill jag även tacka alla skribenter som bidragit till Cogito under det gångna året, tack vare er lyckas vi hålla igång :)

Vidare hoppas jag att alla kan koppla av ordentligt nu under jullovet och vila upp och åter ladda batterierna. Samt att folk tar det lugnt med alkoholen nu när nyår analkas.

/Johannes Ahlström

Intervju - Styrelseordförande

Medlemskap i sektionen ger många fördelar, inte minst möjligheten att påverka. Sektionsmötet är det högsta beslutande organet i en sektion och det är styrelsen som sedan ska verkställa de beslut som fattas där. Cogito intervjuade Emma Hallstan, ordförande i styrelsen, för att ta reda på mer om vad styrelsen gör just nu och varför man ska vara medlem i sektionen.

Emma Hallstan.

Berätta hur det är att vara ordförande?

Det är en trevlig utmaning, samtidigt som det är ett väldigt stort ansvar. I det stora hela är det en väldigt rolig upplevelse och det är kul att följa andra i styrelsens arbete.

Vad gör ordföranden?

Rent praktiskt sammankallar ordföranden till möten och ser till så att folk gör de det ska. Det är ordförandens uppgift att vara där för att kunna stödja och hjälpa till.

Emma säger för henne ska en ordförande vara drivande och motivera de andra i styrelsen.

Hur ser en vanlig dag ut för en ordförande?

Kontinuerligt se om mail kommit in, om det är något akut som måste tas om hand. Om det är styrelsemöte ska en kallelse ha skickats ut tre dagar innan och ordförande ska se till att dagordningen finns på mötet också. Sedan håller ordförande i själva mötet och går på andra möten i egenskap av att vara just sektionens ordförande. Vissa dagar är det inget sektionsarbete, andra dagar är det bara sektionsarbete.

Vilka andra möten finns?

SEKT-möten där Stuff kallar sektionernas ordföranden, programrådsmöten där programmet samlas för att prata om programmet och stadgegruppens möten där sektionens stadgar diskuteras.

Emma säger att det också är många uppdrag där hon är kontaktperson och som ordförande träffar hon väldigt många olika människor, till exempel när Studentbostäder sökte efter en kontaktperson för att se över intresset för en sektionskorridor så var det Emma som gick på möten och pratade med dem.

Vad fick dig att söka posten?

Emma svarar att det inte var planerat att bli ordförande, hon visste att hon ville engagera sig inom styrelsen – hon inte är den som säger nej till en utmaning – och blev nominerad till posten, samtidigt som inte så många andra var intresserade, så tackade hon ja.

Vad har du för bakgrund?

Tidigare har Emma varit en aktiv hästtjej. Hon var med i sin ridförening både som vice kassör och som ordförande för ungdomskommittén. Efter gymnasiet arbetade hon och studerade fristående kurser vid Karlstads universitet, i pedagogik, psykologi och sociologi.

Varför ska man vara medlem i sektionen?

Att vara medlem innebär att man kan vara aktiv, som till exempel styrelsemedlem eller kursutvärderare. Det är väldigt givande! Man kan bidra till förändringar, vilket är väldigt roligt. Det finns förmåner att vara med i sektionen, som exempelvis rabatterade sittningar, men den främsta anledningen tycker Emma är för att vi har en väldigt aktiv sektion som är rolig att jobba med. Sektionen jobbar med att förbättra kvalitén på utbildningen för varje kurs.

Vad arbetar ni med i styrelsen nu?

Just nu kommer styrelsen att ha juluppehåll. Alla utskott sköter sådant som är relaterat till dem, styrelsen har börjat engagera sig mer i hemsidan och vad som kan göras där, det söker också kontinuerligt sponsring och jobbar just nu på att ta fram ett nytt samarbetsavtal med TRIA. De sköter också bevakning av utbildningarna.

Vilka frågor skulle du helst se att ni jobbade mer med i styrelsen?

Att få bättre kommunikation mellan utskotten och ett bättre samarbete dem emellan. 2009 planeras, tillsammans med Vice ordförande Mattias Kristiansson, det för en visionskväll där olika inbjudna ska se hur man kan utveckla och förbättra sektionsarbetet.

Finns det någon fråga du skulle vilja driva hårdare?

Nej.

Emma säger att hon inte har gått in för att driva något särskilt i och med att det var oplanerat att bli ordförande. Avgår snart så nästa år vill hon kämpa med frågor som "Vad ska vi göra med sektionen i framtiden?", "Hur kan vi bli bättre?", "Finns det något vi kan ändra på?".

Till sist, finns det något du skulle vilja säga till medlemmarna?

Ja, jag önskar er en God Jul och Ett Gott Nytt År!


/Charlotta Bengtsgård

Cogito testar: Alkohol

Inledning och Bakgrund
Som alla andra geniala idéer föddes idén om att utforska de mänskliga kognitiva förmågorna ur en hittills obeprövad synvinkel i samband med ett kravallbesök. Alkohol är någonting de flesta studenter på det kognitionsvetenskapliga programmet har bekantat sig med i varierande utsträckning. Således väcktes tanken inom Cogito att utföra ett (relativt) vetenskapligt test i mindre utsträckning rörande vilka effekter alkohol har på våra kognitiva förmågor.

Syfte
Vi vill se hur försökspersoner i varierande stadier av intoxikering presterar på ett antal olika tester av kognitiv natur. Hemskt mycket forskning har redan bedrivits inom detta område, men enligt Cogitos underbetalda och bristfälliga research-avdelning har vi kunnat utröna att det inte tycks finnas någon forskning om Stroop-effekten vid alkoholpåverkan.

En grön soffa med gröna overaller.

Metod
Försökspersonerna bestod av fyra studenter från det kognitionsvetenskapliga programmet av varierade årskullar samt en långväga besökare från Skåne. Tre män och två kvinnor, samtliga iförda medhavda overaller.

Testerna bestod av bilkörning med hjälp av ratt och tvspel, memory, huvudräkning samt ett Stroop-test. Dessa tester var tänkta att fånga upp ett brett spektrum av kognitiva förmågor, emellertid föll vissa delar bort under försökets gång, mer om detta i resultatdelen.

Alkoholintaget användes som mått för att kunna kontrollera graden av intoxikering vid försöket. Efter våra uträkningar via lite hemsidor uppnådde vi en genomsnittlig nivå på 0,9 till 1 promille, som (bland annat) råkar vara Vägverkets gräns för grov rattfylla. Mängden distribuerades efter kön och kroppsvikt under tidsperioden av cirka en och en halv timma.

Kontrollerad alkoholkonsumtion.

Resultat
Först och främst skrotades huvudräkningsdelen, till den ansvarige forskningsingenjörens stora förtret. Frestelsen att få börja genomföra övriga delar av försöket (dvs. korka upp) blev helt enkelt för stor bland försökspersonerna. Redan här förlorade testet (en stor mängd) tänkbar validitet.

Inledningsvis fanns även ambitionen att utföra flera tester, men varefter alkoholintaget ökade minskade successivt motiveringen till detta bland försökspersonerna. I slutändan utfördes endast två tester, ett före och ett efter manipulationen (inmundigande av alkohol).

Stroop-testet och antalet fel före och efter inmundigande av alkohol.

Resultaten vid bilkörningen var alarmerande, samtliga försöksdeltagare presterade bättre efter alkoholintag. Detta högst alarmerande faktum hoppar vi snabbt över (vi skyller primärt på inlärningseffekten) och går istället vidare till försökets lite mer förväntade resultat, nämligen de i memory. Här kunde vi se en tydlig försämring efter alkoholintag, det gick snabbare men försökspersonerna gjorde fler fel. Vid Stroop-testet kunde vi också se liknande tendenser, försökspersonerna genomförde testerna betydligt mycket snabbare, med något högre felfrekvens till följd.

En ytterst färgglad graf som visar på reaktionstiderna vid Stroop-testet. Se gärna förstoring.

Diskussion
De fenomen som visade sig vid memory och Stroop-testet tror vi härrör från att försökspersonerna efter alkoholintaget tenderade att överskatta sin egen förmåga en smula, vilket resulterade i en högre felfrekvens, samtidigt som tidsåtgången för att svara minskade.
Vidare framgick det med tydlighet att det inte är helt lätt att genomföra tester med intoxikerade försökspersoner. Istället för att sitta vid en dator och genomföra testet var försökspersonerna i stor utsträckning mer benägna att vilja fortsätta sin alkoholkonsumtion, gå in på youtube och leta musikvideos och i största allmänhet spela (extremt) hög musik. Detta försvårade genomförandet, dock har gladare försökspersoner sällan skådats. Eventuella etiska överväganden har vi frankt struntat i.

Datorterminal och försöksperson.

Kontentan är att försök med berusade försöksdeltagare är ett riskabelt projekt som med all sannolikhet kommer urarta till något betydligt mer förnöjelsefullt än vad som var försöksledarens intentioner. Och ett stort huvudbry vid författande av den efterföljande (nåja) vetenskapliga artikeln.


/Johannes Ahlström & Oscar Carlsson


Referenser
http://www.shsweb.fi/shs/studieliv/alkometer.html
http://www.dcity.org/braingames/stroop/
http://www.mathsisfun.com/games/memory/index.html

Internatet.

Under högtidliga (nåja) former samlades ett antal kognitionsvetare (av varierande grad åtminstone) för att diskutera programmets fortlevnad och struktur. Denna vishetsansamling, även känt som ett internat, sker en gång per termin och sker för att alla av programmets inblandade parter, både lärare, studenter, administration och arbetslivsrepresentanter, ska få en överblick över vad som har hänt, vad som kommer att hända och även för att diskutera det som behöver diskuteras.

Internatet hölls på Scandic Ryd, en plats som har ett litet oförtjänt dåligt rykte. Trots sin något slitna exteriör (framförallt baksidan som man ser från studentkorridorerna på Ryds Allé) visade sig hotellet vara riktigt sympatiskt på insidan, även om korridorerna nästan kändes igen från en (host) studentkonferens på det öppna havet. Under internatets inledande lunch var det ganska lätt att känna igen studenterna vid de olika borden - det var bara att räkna antal tallrikar med mat. Även middagen som avslutade första dagens diskussioner var fantastiskt trevlig - det är inte många gånger under sin utbildning man får chans att (under avslappnade former) dra rövarhistorier med professorer! När undertecknad lämnade internatet för kvällen såg han en högst anonym professor J stå i hotellets entré med en nyköpt öl i handen.

Under detta höstinternat har det givetvis diskuterats viktiga saker, framförallt det framtida masterprogrammets utformning och blockscheman inför kandidatprogrammets tredje år. Arne Jönsson, lärare på programmet och tillika programansvarig för det Kognitionsvetenskapliga masterprogrammet vid Linköpings universitet (samt regerande mästare i att böja pekpinnar på Linköpings universitet), helt enkelt har blivit less på alla gamla magisterprogramsrester som masterprogrammet just nu dras med, och ville hitta en häftigare modell som masterprogrammet borde gå efter. Utöver detta diskuterades även hur blockschemat för årskurs tre på kandidatprogrammet skulle se ut, hur avvägningar mellan de olika valbara kurserna skulle ske, vilket är minst lika viktigt (om inte viktigare!) som masterprogramsdiskussionen, även om undertecknad vet vad han var mest intresserad av (-:

Vad diskussionerna under dag två handlade om har undertecknad tyvärr ingen aning om - då satt jag nämligen och skrev AI-tenta för andra gången, med en påtaglig tentaångest. Det var inte riktigt lika trevligt som föregående dags internat.

/Oscar Carlsson

Oblivion with guns – Fallout 3-recension

Sightseeing downtown Washington D.C.

För den oinvigde som undrar varifrån trean i ”Fallout 3” kommer ifrån så fanns det en gång i tiden en avdelning som hette Black Isle Studios. Det var en avdelning på ett större spelföretag som utvecklade en serie rollspel i slutet av 1990-talet och i det begynnande 2000-talet. Två av dessa speltitlar var Fallout (1997) och Fallout 2 (1998). De här båda spelen utspelar sig i en kontrafaktisk framtid i ett postapokalyptiskt USA. Kortfattat så kan man beskriva det som 1950-talet fast med en massa häftig teknik (som robotar, bilar som drivs av kärnkraft, laservapen etc.) och den typiska mänskliga egenheten att slå ihjäl varandra över de sista små smulorna av råmaterial om finns kvar i världen. Resultatet blir givetvis även galna, oetiska experiment med muterande gifter, globalt kärnvapenkrig och ond bråd död. Men mänskligheten var trots allt inte helt funtad utan byggde skyddsrum modell större för att husera utvalda delar av befolkningen. Dessa skyddsrum kallades ”Vaults” (valv) och var även ett slags storskaligt ondsint socialt experiment som syftade till att testa mänskligheten. Om det här låter intressant så rekommenderar jag att titta närmare på de här två guldbitarna (Fallout, Fallout 2), men nu ska vi återgå till ämnet – nämligen Fallout 3. Som ytterligare orientering bör jag också nämna att det inte längre är Black Isle Studios som utvecklat
Fallout 3 utan Bethesda Softworks som köpt spellicensen. Uppmärksamma spelare har givetvis noterat att Bethesda tidigare arbetat med Elder Scrolls-serien och nu senast Oblivion.

I framtiden skärs all tårta med vinkelslip.

Fallout 3 kan i korthet väldigt enkelt beskrivas som ”Oblivion with guns”, ”Morrowind with guns” eller ”Obivion: Capital Wasteland with guns”. Om man tycker att Oblivion var ett bra spel kommer man med all sannolikhet älska Fallout 3. Du kommer förmodligen sitta klistrad framför skärmen konstant under tre veckors tid, samtidigt som du storlipar över att ytterligare en spellicens blivit kohandlad till ett gäng inkompetenta fjollskallar. Fallout 3 är bra. Ja, det är det. Även om jag tillhör den andra sortens kategori av nyss nämnda människor så måste jag faktiskt erkänna att det är ett bra spel. Jag har suttit fastklistrad vid datorn konstant i tre veckor och slaviskt utforskat vartenda kvadratcentimeter av Fallout 3. Spelvärlden suger in dig som ett svart hål och man ligger vaken om nätterna och funderar på vad som kan finnas bakom nästa kulle, eller hur man ska lösa nästa quest. Men efter att du får slut på rena kläder, frysen står tom och alla dina vänner har övergett dig i tron om att du avlidit så tar det slut. Det är inte för mycket av det goda, det är snarare att bristen av inlevelse (immersion) som tillslut får dig att vakna ur ditt transliknande tillstånd och chockartat konstatera att det plötsligt är 2008 och du inte längre behöver slåss för din blotta överlevnad. För att göra listan kort och koncis så är karaktärerna plastiga, dialogen endimensionell, huvudstoryn rent av dålig, röstskådespelet stundom bra – stundom urusel, striderna i spelet saknar inlevelse och det finns alldeles för få hagelgevär med i spelet! (Fallout 2 hade 5 st jämfört med Fallout 3's 2 st – INTE OK!).

"Jag sa SKICKA ketchupen!"

Men jag tänker inte sluta där. I egenskap av kogntionsvetare har jag snubblat över en del andra designaspekter av spelet som jag tycker det är värt att ta upp i min recension. Det första är representationen din karaktärs färdigheter, exempelvis handhavandet av skjutvapen. Förmågan att på ett effektivt sätt använda skjutvapnet gentemot din faktiska färdighet i ämnet regleras enbart med hur mycket skada det enskilda skottet åsamkar ditt tilltänkta mål. En kulas skadeverkningar i en verklighetstrogen kontext beror enbart på fysiska faktorer och har per se inget som helst att göra med hur bra skytten i fråga egentligen är. Skyttens möjlighet att åsamka skada är enbart beroende på skyttens förmåga att TRÄFFA målet i fråga. Där har det gjorts en stor miss i Fallout 3. Istället för att arbeta fram en trovärdig representation av att ”jag kan inte använda det här vapnet på ett korrekt sätt alltså träffar jag ingenting” så regleras enbart mängden skada som ammunitionen åsamkar målet. Det här kan för en oinvigd verka tämligen poänglöst och enbart vara ett diskussionsämne för vapengalningar. Men när det i spelet ter sig som att en person med obefintliga fördigheter i hanteringen av skjutvapen kan skjuta en annan karaktär i huvudet 30 gånger med en pistol utan att denna snarligen avlider driver man designlösningen till sin spets och inser att den kanske inte alls är en optimal lösning.

Stilistskt korrekt interface men utan översikt som resulterar i mycket frenetiskt klickande.

En annan aspekt av spelet som varit en stor källa till irritation är dess menysystem och hantering av karaktärsinformation. I stort så är all information i spelet tillgänglig via tre knappar. En knapp för information om din karaktär, en knapp för din utrustning och en knapp för kartor, radiostationer och uppdrag. Problemet blir bara när varje kategori har fem stycken underkategorier vilket totalt omöjliggör all form av överblick. Istället för att använda sig av ett läge för min karaktärs vapen, rustningar och random pryttlar har jag fem stycken underkategorier som jag ständigt måste klicka mig mellan. Det är fortfarande inget som driver mig till vansinne, men det är osmidigt och stundom irriterande. Istället för att designa för vår förmåga att sortera och distribuera information så bestämmer designen hur jag ska lösa min uppgift genom att tvinga mig till att lagra stora delar av min karaktärs status i närminnet. Jag vill ha mera översikt i mitt inventory.

I framtiden bedrivs all tandvård uteslutande med kavlar.

Slutligen kan vi sammanfatta Fallout 3 som ytterligare en uppköpt, urvattnad och utbajsad spellicens. Men spelet är trots allt detta och en del andra brister ett bra spel. Stundom kommer det att dra in dig i timtal och stundom kommer du önska att du donerade dina surt förvärvade slantar till röda korset istället för att lägga pengarna på ett korkat spel.

/ Mattias Lindgren

Recensenten rekommenderar även dessa postapokalyptiska titlar:
Spel: Fallout (1997), Fallout 2 (1998), Fallout Tactics: Brotherhood of Steel (2001)
Film: Threads (1984), Mad Max (1979), Mad Max 2 (1981), Jericho (2006)
Litteratur: N. Shute, On the beach, (1957)

Blind Hjälte

Nyligen snubblade jag över en notis om en amerikansk studie där de lyckats få blinda personer att kunna spela Guitar Hero. De flesta vet nog vid det här laget vad Guitar Hero är, men för de som totalt avstått från all sorts media de senaste åren är det ett TV-spel där spelaren får uppleva sina rockstjärnedrömmar i någons vardagsrum. Detta görs helst under festliga omständigheter och i gott sällskap. Själva spelet går ut på att spelaren med en miniatyrelgitarr i plast trycker på en eller flera färgade knappar med vänsterhanden och drar på en vippa med högerhanden i takt med en ström av både visuellt stimuli på TV-skärmen samt musik. När spelaren utför momentet rätt så ”spelar” denne gitarrbiten av låten som för tillfället spelas, samtidigt som häftiga rock ’n roll-manövrar och annat är frivilligt utfört av spelaren. För vidare beskrivning av hur man spelar Guitar Hero, uppsök youtube!

Men hur kan då detta funka för en blind person? Jag var tvungen att ta reda på sanningen! Svaret som jänkarna kommit fram till är att spelaren utrustas med en specialhandske med små, inbyggda vibratorer som ger signal när de olika fingrarna ska hamra ner på sin respektive knapp. De omvandlar alltså det visuella stimulit till haptiskt stimuli! På hemsidan finns ett youtube-klipp där det faktiskt ser ut som om det fungerar. Tyvärr så har de inte lyckats lösa problemet med att gitarrerna som finns till Guitar Hero har fem knappar och som du lätt kan se har din hand bara fyra fingrar(plus tummen såklart), så än så länge kan de blinda endast vara rockstjärnor på lägre svårighetsgrader där bara fyra knappar används. Dessutom är det egentligen inte Guitar Hero som handsken är byggd till, utan det öppna PC-plagiatet Frets On Fire, som finns att tillgå gratis.

Även med sina problem så ser det ju ut som det funkar, vilket i sig är väldigt häftigt. Guitar Hero-spelen kan vara en rejäl glädjespridare, och om någon tillbehörstillverkare får upp ögonen för detta så kan en liknande lösning dyka upp i handeln i framtiden. Dessutom kan liknande studier öppna dörrarna till nya kontrollmetoder i allmänhet. Nu har vi inte sett några fantastiska innovationer på området på ett tag, om man ska räkna Nintendo Wii till dessa, men det behöver inte tyda på att det inte knåpas bakom låsta dörrar runt om i världen.

Det finns även en hel, fin, vetenskaplig rapport att läsa, men den kostar 10$. Se längst ner på länken.

Länk till hemsidan för studien: http://www.eelke.com/index.html?blindhero.html

/André Kaplan

Jag, robot

Varje år så anordnas på Chalmers Robot SM, en tävling där robotar möts i olika grenar. Som en del i marknadsföringen för evenemanget hängde Robot SM-folk utanför café JAVA en eftermiddag förra veckan. Två robotar stod på en cirkel och skulle putta ner varandra därifrån, ala sumobrottning. De hade inte möjlighet att skada varandra med några griparmar eller dylikt som i RobotWars som visas på någon tevekanal då och då, utan de knuffades bara. Robotarna som deltog var helt autonoma, och fick helt enkelt klara tävlingen på egen hand, utan hjälp av fjärrstyrning.

Titta, vad glad han är!

Joakim Eriksson och Alexander Hedman från Elektronikföreningen Admittansens här på LiU (som hade hand om besöket från Chalmers) tycker att Robot SM är kul för att det är en utmaning och speciellt roligt är det när det fungerar. Dels är det viktigt att göra en robot som kan klara sig själv, med tillräckligt "smart" programvara och dels en som kan vara stark och tålig (t ex accelerera snabbt för att få ett övertag mot motståndaren).

När vi frågade de bägge admittansmedlemmarna frågor som vi koggers är intresserade av tindrade deras ögon naivt när de antog att allt som krävs för att få en tänkande och till fullo språkförstående agent är bra idéer och mer forskning. Som om det egentligen bara gällde att bygga ett tillräckligt högt torn för att nå svaret på allt. Det är tur att alla inte är lika skeptiska som studenterna på vårt program!

Robot SM går av stapeln 10 maj 2009 i Göteborg. Den som vill veta mer kan läsa på robotsm.se

/Sally och Lisa

Mirakulintest

Inledning och bakgrund
Höstens fömodligen allra hetaste mattrend är att inmundiga Mirakulin, ett glykoprotein som utvinns från den västafrikanska växten Mirakelbär. Proteinet binder till tungans sötmareceptorer men smakar inte särskilt mycket i sig. Det spännande inträffar när någon form av syra kommer i kontakt med tungan, reagerar med mirakulinet och receptorerna aktiveras. Plötsligen kan mirakulinanvändaren äta citron och tabasco utan problem – ett mirakel!

Växtens bär har traditionellt använts i västafrikansk matlagning för att göra sur mat lite smaskigare, men finns nu tillgängliga i bekvämt frystorkad pulverform för var och en med en internetuppkoppling och en hundralapp över.

Syfte
Då vi under vår universitetstid lärt oss att anta en skeptisk hålling och betrakta påståenden kritiskt, ville jag och min kompanjon Sally ta vårt ansvar och göra ett vetenskapligt test av mirakulinets effekter. Våra frågeställningar är således: finns det någon grund för mirakulinets påstådda effekter, och vilka av grundsmakerna förändrar de i så fall? Vad blir gott och vad blir äckligt?

En tapper vetenskapsman.

Metod
Försöket utfördes i en av deltagarnas kök i Studentryd, med måttlig belysning och under bestämt ignorerande av eventuella störvariabler. Efter att ha gjort en raid i vederbörandes kylskåp och noggrant ha gurglat mirakulinpulvret enligt anvisningarna tog en ivrig smaksession sin fart, under vilken ett formulär för livsmedlen, dess förändrings- och godhetsfaktor, ifylldes på en intervallskala från ett till fem.

Citroner, lime, clementiner, lök?!

Resultat
Testets starkast lysande stjärna var utan tvekan citronen, som fick en femma både i smakförändring och godhet. Den vanligen så sura smaken byttes mot delikat sötma och resulterade i en godisliknande upplevelse. Även naturell omild yoghurt uppskattades bortom sin vanliga strävhet och upplevdes som en delikat dessert med honungstouch. Det gick således inte att ta miste på mirakulinets försötande effekt. Clementin blev söt i överkant, som övermogen och till och med vatten smakade sötare än vanligt.

När det kom till starka smaker var mirakulinets verkan mindre tydlig. Chilin gick att tugga på till viss gräns, det blev starkt på tungan men inte smakmässigt. Värre var det med wasabin, som först smakade mesigt sött och sedan brände till med full styrka; och sambal oelek, som saknade styrka men kompenserade med en unken arom av ketchup och paprikapulver.

Chiliprovning.

Till testets bottennapp hörde oliver (jolmiga och lite tråkiga), kaviar (metallig bismak), dijonsenap (pepperotssmak men utan styrka) och en matsked kanel (precis som vanligt, aldrig en bra idé…). Mellanöl som bara smakade blask var heller ingen hit, och Jägermeister förlorade sin spets och smakade bara örtte med alkohol i.

Diskussion
Den slutsats vi kan dra av vår studie är att mirakulin gör sig bäst ihop tillsammans med frukt och andra livsmedel med viss syra. Kombinationer med sött är meningslöst och med salt vidrigt. Dess effekter på beska smaker är dock fortfarande outforskad, och något som framtida forskning med fördel torde kunna koncentrera sig på. Avslutningsvis bör man naturligtvis inte underskatta underhållningsvärdet i att äta en hel massa konstiga saker som smakar annorlunda än man är van vid…

Referenser
Intresserad av att testa själv? Köp ett ”party pack” på http://www.miraclefruit.co.uk/. Mirakulin må verka tveksamt men intar ställning som legal substans inom EU.

/Gro Dahlbom

Me SAD

Vinterdepression, eller seasonal affective disorder som det så fint heter på engelska är ett fenomen som jag tror att de flesta har hört talas om. Det handlar kort och gott om att när vi får för lite ljus under vinterhalvåret uppkommer det depressionsliknande syndrom. Efter att ha rotat runt bland diverse artikelsamlingar och hemsidor hittade jag en del material som påvisade att SAD (som ironiskt nog är förkortningen av seasonal affective disorder) är ett vedertaget och uppmärksammat fenomen. Det tycks finnas samband mellan SAD och den breddgrad man bor på, ju längre norrut, desto kortare vinterdagar. Exakt vad som orsakar SAD är något av ett mysterium, det finns forskning som menar att det handlar om en förskjutning av vår interna biologiska klockan kontra den externa klockan. Just denna teori är omdebatterad och studier där man försökt efterlikna detta visar inte på några direkt tydliga korrelationer.

Utöver detta finns det en hel uppsjö med andra teorier, där även de klassiska serotoninnivåerna har smugit in sig. Symptomen av SAD är väldigt spridda och att särskilja från andra typer av depressioner tycks vara marigt. En givande samlingsartikel jag fann i ämnet ”Seasonal affective disorder: A clinical update.” av Åsa Westrin och Lam Raymond tar upp lite olika behandlingsformer av SAD. Det fascinerande är att antidepressiv medicin och ljusterapi tycks ha lika stor effektivitet. Vad de kommer fram till är att det rent krasst mest handlar om patientens egna preferenser. De som huvudsakligen vill ha medicin uppvisar goda resultat, likaså de som i första hand vill prova på ljusbehandling mot SAD.

Det man kan ställa sig frågan är, huruvida mycket vi faktiskt tillskriver vanlig vresighet som SAD. Att kunna skylla på en lite missförstådd och mytomspunnen åkomma är ju ganska bekvämt när det kniper. SAD må vara en allvarlig åkomma, men misstänker du att någon vän till dig påstår sig lida av SAD, för personlig vinnings skull finns ett mycket handfast råd. Strålkastarljus in genom fönstret, klockan fyra på morgonen. Om personen mot förmodan klagar, kan du säga att det är för dennes eget bästa.

/Johannes Ahlström

Magisterprogrammet går i graven

1 november var sista dagen att välja kurser till våren för årskurs tre, som är den sista att vara antagen till magisterprogrammet i kognitionsvetenskap. Därmed var man också tvungen att bestämma sig för vilken examen man så småningom vill ta ut: treårig kandidat, med möjlighet att fortsätta på masterprogrammet, eller fyraårig magister.
Förra veckan präglades följaktligen av en hel del ångest och ambivalens bland treorna. Man fann sig plötsligen tvungen att börja fundera över och ta beslut kring sin framtid och planera vad man skall ta sig för de närmaste åren. Men nu är valet gjort, och enligt färska siffror från Annika Silvervarg valde 21 personer av 35 att skriva kandidatuppsats i vår, medan övriga stannar kvar på magisterprogrammet.

"Jag var först rätt inne på att ta ut en master", berättar Stina Andrén. "Men när valet faktiskt närmade sig började jag känna mig ambivalent. Det finns ju både för- och nackdelar med bägge alternativen. Till slut bestämde jag mig för en magister, trots allt. Jag gjorde valet dels på magkänsla, men också för att min uppfattning är att det ännu inte gör någon skillnad på arbetsmarknaden om man har en magister- eller masterexamen, och då är jag inte motiverad att plugga ett år extra och skriva fler uppsatser än nödvändigt. Jag tror att det i nuläget snarare är ämnet man väljer att skriva uppsats om som har relevans för ens framtida karriär."

Joel Johansson valde istället att skriva kandidatuppsats till våren. "Men självklart var det ett svårt val" säger han. "Det kändes så definitivt, ens framtid konkretiserades på något sätt. Det är ju något helt annat än att bara välja kurser." Joels plan är att fortsätta med en master efter kandidaten. "Jag valde kandidat för att jag ännu inte känner mig säker på hur jag vill inrikta mig. Och med mastern kan jag bredda mig då jag får läsa ett extra år. Just nu är jag mest intresserad av Kognition & Handikapp-mastern. Men vi får se hur jag känner efter att ha läst BIKS-kurserna ['kognitiva systems beteende i komplexa miljöer', tidigare 'beteende i komplexa system'] nästa år."

Annika Silvervarg har varit programansvarig för magister-, och sedemera kandidatprogrammet, sedan 2004. "När jag började kastades jag rakt in i Bolognaprocessen och omformningen av magisterprogrammet till ett kandidatprogram." berättar hon. "Det var ett kul och utmanande arbete. Men samtidigt som ett nytt utbildningsprogram 'föddes' så innebar det också att ett annat började närma sig sitt slut. Jämfört med andra utbildningsprogram har det haft ett ganska kort liv, men ett med mycket omväxling och utmaningar. Jag var med när det tog sina första stapplande steg 1994 och har sett hur det har växt, utvecklats och anpassat sig till sin mycket föränderliga omgivning."

I början fanns det inte någon tydlig arbetsmarknad för kognitionsvetare och de utexaminerade studenterna förväntades främst arbeta med forskning. Men sedan expanderade under 90-talet IT-arbetsmarknaden, vilken slukade kognitionsvetare tills dess att IT-bubblan sprack. Istället kom inriktningen BIKS, beteende i komplexa system, som nu är starkt område både inom forskning och som arbetsmarknad betraktat. "När programmet nu tar sina sista steg är det med vetskap om att det gett över 300 personer en god utbildning, varav jag är en av dem." fortsätter Annika. "Och jag är mycket tacksam över att ha fått vara dess följeslagare under dessa år."

/Gro Dahlbom

Ett besök i Umeå

En hopplöst tidig morgon i oktober månad åkte några kogvetare från Linköping till Umeå för att träffa andra representanter för olika kognitionsvetenskapliga lärosäten i landet. Då det ansågs vara lite väl ambitiöst att åka bil hela vägen till Umeå var planen att vi skulle flyga från Stockholm-Bromma, även om vi fick oss ett litet äventyr efter att ha fastnat i säkerhetskontrollen och missat planet på Bromma. Det var bara att kasta sig i en taxi och flyga från Arlanda istället - en flygning som (givetvis) blev försenad en timme eller två. Typiskt.

I Umeå, där det också bor kogvetare, tycker man väldigt mycket om neurologi, men även lite neuropsykologi och lite data står på menyn. Lingvistikgrenen, som hos oss kanske inte är den absolut största, är i Umeå ännu mindre. Däremot tycker man om att läsa tvärvetenskapliga kurser - kurser som rör sig inom två eller tre ämnen på samma gång, vilket gör att kogvetaren från Umeå kanske snabbare bildar sig en bild av vad kognitionsvetenskap är i sin helhet, medan vi i Linköping mer läser om delvetenskaperna i sig själva, med de arbetsmetoder och perspektiv som dessa innehåller. I Umeå är man också duktiga på att jobba med andra program i projektkurser, vilket ofta innebär andra studenter på motsvarigheten till hälsofakulteten (som undertecknad glömt namnet på) och forskare i (surprise surprise!) klinisk neurologi.

Vid själva konferensen var även representanter för andra lärosäten och vi fick höra en del av vad de andra pysslade med. Bland annat håller en antologi på att författas, där planen är att den ska användas som kurslitteratur i introduktionskurser i kognitionsvetenskap runt om i landet. Till denna antologi har samtliga lärosäten bidragit med olika delar, där vi i Linköping (om mitt minne inte sviker mig, för mina anteckningar gör det definitivt) bidrar med ett kapitel om distribuerad kognition och BIKS. Antologin finns i ett första utkast i skrivande stund, och kommer vara färdig lagom till nästa hösttermin, för att användas i introduktionskurser. Antologin ges ut av Studentlitteratur.

Här talas det om antologi.

Det talades även om kvalitetssäkring av uppsatser i kognitionsvetenskap runt om i landet, genom att upprätta en gemensam bedömningsmodell för uppsatser (och eventuellt en gemensam betygskommitté). För att stimulera intresset om att skriva bra uppsatser har man diskuterat att årligen ha en nationell uppsatstävling, där varje lärosäte skickar in sina bästa uppsatser till varandra och bedömer vem som skrev den bästa uppsatsen. Exakt vad man vinner kom man inte fram till, men att priset skulle kunna bli bling-bling diskuterades och vann (om inte annat) ett visst (humoristiskt) stöd.

Avslutningsvis diskuterades även en nationell inventering av kognitionsvetenskapliga masterkurser. Då kurserna på masternivå är förhållandevis avancerade, men studenterna relativt få, så kan det bli svårt för varje lärosäte att erbjuda ett brett utbud på sina masterkurser. Därför gjorde närvarande lärosäten en sammanställning (givetvis utförd quick’n’dirty) av intressanta kurser, och upptäckte att man har ett förvånansvärt litet överlapp i sina kursutbud. Någon slags förhoppning är att man som masterstudent då ska kunna komplettera sin utbildning t ex med en avancerad kurs i (surprise surprise!) neurologi i Umeå om man inte kan hitta den lokalt. Hur det ska gå till rent praktiskt är inte helt klart, men det diskuterades bl a en variant med distansläsning med ett par intensivdagar.

Umeå-middag!

Konferensen var både kort och intensiv, och strax efter diskussionen om masterkurser skyndade vi oss till flygplatsen för att inte missa planet igen. Personligen hade jag en förhoppning om att se något av Umeå - och det fick jag! Gångvägen mellan campus och Jakobs lägenhet (min och Roberts värd, som råkar vara kusin med Christian [Kricke] i trean) 4 gånger samt 2 taxibilar mellan campus och flygplatsen. Bättre än ingenting, antar jag.

Vid pennan: Oscar Carlsson, årskurs 3
För faktan: Robert Krevers, kogvet-master årskurs 1

Intervju med festerichefen

I dessa dagar då alla tycks ha tentor och andra hemskheter ser många fram emot lite festligheter. Den i särklass mest omtalade (såklart!) festen är givetvis Tentakravallen, som anordnas av bland annat KogVets egna KrogVet, och vad kan då vara bättre än att prata lite med en av de många organisatoriska hjärnorna bakom detta?

Anna Tullberg är festerichef (vilket inte borde ha undgått någon vid det här laget) och jag har fått privilegiet att göra en kort intervju med denna mycket upptagna kvinna.

Festerichefen.

Hur mycket organisation ligger det bakom Tentakravallen?

Kravallen anordas av Bi6, D-group och oss inom KrogVet, redan i våras började vi hålla möten. Det är möten i olika arbetsgrupper, möten mellan arbetsgrupper med mera. Vi blev klara med grovjobbet i somras, men det mesta arbetet har gjorts efter Nolle-P. Det har varit en ofantlig mängd mail, checklistor och möten minst en gång i veckan ända sedan i våras.

Vad har ni gjort på dessa möten?

Allt från att kontrollera huruvida Kårallen faktiskt har varit bokad till att se över dekor och PR. Det är otroligt många saker som ska fixas, posters för reklam, ljud och ljus i Baljan, arbetsscheman, rökrutor och se till att vakterna faktiskt vet om att de kommer få jobba en extra timma under kvällen.

Man lär sig otroligt mycket under tiden, vi måste hela tiden ligga steget före för att inte missa någonting. Sedan rör det sig om ganska stora summor pengar också, så om någonting skiter sig står man ansvarig inför hundratals människor.

Rent planeringsmässigt så har det gått väldigt bra, nu hoppas jag bara att allting ska gå i lås. Att många köper våra färgglada drinkar och provar på de många olika ölsorterna.

Finns det någonting magiskt över natten som komma skall?

Vi kommer att ha eldjonglörer och levande skyltdockor bland annat.

Eldjonglörer? Hur fasen har ni fått tag på dem?

När väl temat Magic Night fastlogs så kom jag att tänka på cirkus. Sagt och gjort tog jag kontakt med Norsholms cirkus och efter lite mailkontakt så fick PR-gruppen fortsätta samarbetet. Och det har gått kanon!

Hur mycket hade du att säga till om temat på kravallen?

KrogVet hade redan en mycket bra ide som vi arbetade vidare på.

Har det varit god respons inför kravallen?

Tentakravallen blir större och större för varje år känns det som, vi sålde slut på biljetterna fort och det tror jag förvånade många. Detta eftersom det ”bara” var en tentakravall, folk köade för biljetterna och nu säljs dem för betydligt mycket mer än 60kr på svarta marknaden, det är väldigt kul.

Förutom erfarenheten och nya vänner så är vår lön för mödan att alla ska komma till kravallen för en magisk kväll, och förhoppningsvis hitta hem med ett leende på läpparna.

/Johannes Ahlström

Initiative Chalmers: "Den mänskliga faktorn...?"

Om man kör från Linköping klockan sex på morgonen i början av oktober så kommer solen att gå upp ungefär i Jönköping, förutsatt att man kör ditåt. Det gjorde ett par bilar fullastade med trötta men förväntansfulla koggers den 7:e oktober för att besöka konferensen "Den mänskliga faktorn..?" på Chalmers i Göteborg.

De olika talarna berörde den flora av begrepp som har växt upp i anknytning till hela idén kring hur människor fungerar tillsammans med teknik. På bilden här ovan syns några; Human Computer Interaction, Human System Interaction, Människa-Maskin-Interaktion, Människa-Data-Interaktion, Human Factors Engineering och Human Machine Engineering - de förklarar alla ungefär samma sak, med viss modifikation, nämligen hur system ska utvecklas för att på ett vettigt sätt kunna fungera ihop med de som använder dem.

Konferenseierer för tillställningen var MariAnne Karlsson (professor i människa-tekniksystem) och Margareta Lützhöft (universitetslektor "human factors", som även berättade om forsking kring sjöfartssäkerhet som bedrivs på Chalmers.

Bland talarna syntes Håkan Alm från Luleå Universitet som spekulerade i huruvida det skulle kunna vara lämpligt att styra en bil med joystick istället för ratt. Erik Hollnagel gav i princip en snabbspolad version av BIKSettan där han förankrade Human Factors historiskt och förklarade att det egentligen problemet är att vi (människorna) blivit beroende av (tekniska) system som vi inte, till fullo, förstår oss på. Syntes gjorde även Tomas Berns (www.ergolabb.se) som redogjorde för arbetet kring en standardisering av hur användbara produkters utveckling ska gå till och Conny Holmström från Vattenfall som gav en detaljerad beskrivning av hur ett kärnkraftverk är uppbyggt. Vi fick även ett mer vardagligt inslag där vi satt och lyssnade i Jettie Hoonhout från PHILIPs presentation om utvecklingen av hur en fjärrkontroll med vilken man kan ändra färg på en tillhörande lampa skulle kunna vara utformad och Patrick W Jordan som på ett mycket försäljarmässigt sätt introducerade oss för vad som kommer efter användbarhet, nämligen affekt (att man ska känna något för en produkt, att den ska tilltala en viss målgrupp i fråga om funktioner och utseende).

Summerade gjorde Stig Franzén (professor, Chalmers tekniska högskola) genom att säga att kontexten är viktig och att Human Factors Engineering är viktigt. Sammanfattningsvis kan jag, som kogvetare, säga att det var häftigt att lyssna på så många, så vitt skilda talare och förstå precis vad de menade när de pratade om vikten av användbarhet och att se att människan är en del av systemet. Det ingav hopp för framtiden!

/Sally Ståhl

1984

Jag har nyligen läst boken 1984, skriven av George Orwell. 1984 gavs ut 1948, åldern tilltrots upplevs boken som modern och trovärdig. Boken handlar om en man vid namn Winston Smith och hur han hanterar vardagen i en framtid där staten, eller det styrande organet, är allsmäktigt och har insyn i allas liv. Världen har efter andra världskrigets slut delat upp sig i ett fåtal supermakter som krigar mot varandra.

I 1984 är alla övervakade konstant, antingen via anonyma angivare eller små teveapparater i hemmen. Winston som berättelsen cirkulerar kring är anställd av partiet (det enda tillåtna) Ingsoc och jobbar som historierevisionist på ”Ministry of Truth”. Hans jobb är att revidera och skriva om tidningsmaterial med mera för att passa den världsbild Ingsoc förmedlar. Personer som hamnar i trubbel med partiet blir ”unpersons”, de förs bort och avrättas för att sedan bortredigeras från alla handlingar som någonsin existerat.

Detta är en mycket kort beskrivning av boken, men ger en viss fingervisning över det rådande samhällsskicket i en påtänkt totalitär regim. Utan att avslöja alltför mycket kan jag delge att boken tar upp princip allting man kan önska läsa som en kognitionsvetare. Det är välutvecklade karaktärer, action, relationer och diverse pseudovetenskapliga psykologiska teorier som varvas med propaganda och galenskap. Begrepp såsom ”thoughtcrime” och ”doublethink” fann jag väldigt fascinerande, de förklaras utförligt i boken. ”Thoughtcrime” handlar om att tänka upproriska tankar, och metoderna för att upptäckta detta som presenteras i boken är bitvis ganska fascinerande. Det talas om olika former av ansiktsigenkänningssystem i teveapparaterna för att kunna upptäcka specifika tankemönster. Metoder beskrivandes hur Ingsoc hjärntvättar individer och försöker kontrollera deras tankar förekommer också.

Ett begrepp som har myntats av denna bok är ”Big Brother” och samhället som associeras med detta. ”Big Brother” är partiledaren för Ingsoc i 1984, han symboliserar partiets ständiga närvaro och insyn. Sett ur ett modernt perspektiv finner jag den dystopiska framtidsvisionen skrämmande relevant i dagens samhälle. Jag må vara något av en konspirationsteoretiker, men de kopplingar man kan se till aktuella och reella händelser är många. I boken är de ständigt förekommande krigen mellan supermakterna ett centralt tema, det relevanta är inte vilken fiende man krigar emot, utan att denna fiende alltid existerar. Vinner man över en fiende kommer nästa, fienderna är för befolkningen abstrakta och föränderliga begrepp. Staten Ingsoc skapades under premissen att skydda invånarna från just fiender, ett svepskäl för att införa en totalitär stat. För att återknyta detta till aktuella händelser kan man snegla lite på den alltjämnt puttrande FRA-debatten. Här har ett av de centrala argumenten för införandet av massövervakning varit just skydd mot fienden, en abstrakt och icke definierad fiende.

Kameraövervakningen blir mer och mer utbredd för var dag som går, på östgötatrafikens bussar kan man läsa ”Kameraövervakning för din och chaufförens trygghet”. Jag anser inte att all kameraövervakning och andra former av kontroll är av ondo, men att det börjar bli dags att sitta ner och reflektera lite. Hur långt bör man gå i trygghetens namn, var ska gränsen dras? 1984 väcker många tankar och funderingar, sedan är den förbaskat underhållande också.

Läs den.

/Johannes Ahlström