Mirakulintest

Inledning och bakgrund
Höstens fömodligen allra hetaste mattrend är att inmundiga Mirakulin, ett glykoprotein som utvinns från den västafrikanska växten Mirakelbär. Proteinet binder till tungans sötmareceptorer men smakar inte särskilt mycket i sig. Det spännande inträffar när någon form av syra kommer i kontakt med tungan, reagerar med mirakulinet och receptorerna aktiveras. Plötsligen kan mirakulinanvändaren äta citron och tabasco utan problem – ett mirakel!

Växtens bär har traditionellt använts i västafrikansk matlagning för att göra sur mat lite smaskigare, men finns nu tillgängliga i bekvämt frystorkad pulverform för var och en med en internetuppkoppling och en hundralapp över.

Syfte
Då vi under vår universitetstid lärt oss att anta en skeptisk hålling och betrakta påståenden kritiskt, ville jag och min kompanjon Sally ta vårt ansvar och göra ett vetenskapligt test av mirakulinets effekter. Våra frågeställningar är således: finns det någon grund för mirakulinets påstådda effekter, och vilka av grundsmakerna förändrar de i så fall? Vad blir gott och vad blir äckligt?

En tapper vetenskapsman.

Metod
Försöket utfördes i en av deltagarnas kök i Studentryd, med måttlig belysning och under bestämt ignorerande av eventuella störvariabler. Efter att ha gjort en raid i vederbörandes kylskåp och noggrant ha gurglat mirakulinpulvret enligt anvisningarna tog en ivrig smaksession sin fart, under vilken ett formulär för livsmedlen, dess förändrings- och godhetsfaktor, ifylldes på en intervallskala från ett till fem.

Citroner, lime, clementiner, lök?!

Resultat
Testets starkast lysande stjärna var utan tvekan citronen, som fick en femma både i smakförändring och godhet. Den vanligen så sura smaken byttes mot delikat sötma och resulterade i en godisliknande upplevelse. Även naturell omild yoghurt uppskattades bortom sin vanliga strävhet och upplevdes som en delikat dessert med honungstouch. Det gick således inte att ta miste på mirakulinets försötande effekt. Clementin blev söt i överkant, som övermogen och till och med vatten smakade sötare än vanligt.

När det kom till starka smaker var mirakulinets verkan mindre tydlig. Chilin gick att tugga på till viss gräns, det blev starkt på tungan men inte smakmässigt. Värre var det med wasabin, som först smakade mesigt sött och sedan brände till med full styrka; och sambal oelek, som saknade styrka men kompenserade med en unken arom av ketchup och paprikapulver.

Chiliprovning.

Till testets bottennapp hörde oliver (jolmiga och lite tråkiga), kaviar (metallig bismak), dijonsenap (pepperotssmak men utan styrka) och en matsked kanel (precis som vanligt, aldrig en bra idé…). Mellanöl som bara smakade blask var heller ingen hit, och Jägermeister förlorade sin spets och smakade bara örtte med alkohol i.

Diskussion
Den slutsats vi kan dra av vår studie är att mirakulin gör sig bäst ihop tillsammans med frukt och andra livsmedel med viss syra. Kombinationer med sött är meningslöst och med salt vidrigt. Dess effekter på beska smaker är dock fortfarande outforskad, och något som framtida forskning med fördel torde kunna koncentrera sig på. Avslutningsvis bör man naturligtvis inte underskatta underhållningsvärdet i att äta en hel massa konstiga saker som smakar annorlunda än man är van vid…

Referenser
Intresserad av att testa själv? Köp ett ”party pack” på http://www.miraclefruit.co.uk/. Mirakulin må verka tveksamt men intar ställning som legal substans inom EU.

/Gro Dahlbom