Kognition och plastpåsar ur ett Human Factors perspektiv

Hungrig irrar blicken mellan köttfärsen, potatis, majs och kumaru (polynesisk sötpotatis). Vad ska jag äta ikväll? Till frukost? Är det här billigt? Vad är 3.99 $ * 5? Hur mycket går den här matkorgen för? 20$? 30$ ? Kanske till och med 40$ Kassörskan har uppenbarligen spindelfobi (mostv.) och min matkorg har uppenbarligen haft en fripassagerare. Smått förvirrad tumult utbryter och efter att kräket förpassats till de sälla jaktmarkerna betalar jag artigt och går. Kassörskan ler lite generat och jag betalar, 26$. När jag så kommer tillbaka till mitt hostel upptäcker jag till min stora förtret att endast hälften av mina varor följde med mig hem...

Efter att ha svurit färdigt och istället för kött tryckt i mig två kokta majskolvar börjar mitt analytiska och insnöade fackidiotsinne konstatera att den andra matkassen förmodligen står kvar i affären. Anledningen till att detta kan destilleras ner till följande slutsats: Personen i fråga (undertecknad) tappade fokus för den omedelbara situationen och fokuserade enbart på det strategiska målet att äta mat. Den mer stundande situationen att faktiskt få med sig alla matkassar från affären till hostellet förbisågs. Anledningenarna till att detta skedde kan te sig många. Tidigare nämnda hunger, allmän trötthet efter en lång dag på resande fot och även tidigare nämnda spindelincident kan ur det något opartiska självbiografiska datamaterialet ses som en av de bakomliggande faktorerna som i huvudsak bidrog till att en matkasse kvarlämnades i snabbköpet. Utöver dessa faktorer existerar det en sociokulturell skillnad som med mindre säkerhet kan sägas ha påverkat situationen. Personen i fråga handlade en mängd varor som utifrån personen ursprung skulle passat i en plastkasse. Plastkassarna i den befintliga kontexten (Nya Zeeland) är ungefär hälften så stora som dem i personens ursprungsland (Sverige). Således kan man tänka sig att personen i fråga inte reflekterade över om denna fått med sig alla matvaror då personen förväntade sig matvaror motsvarande "en plastkasse" och lämnade affären med "en plastkasse".

Slutsatserna och lärdommarna som kan dras av denna utredning är följande:

• Nyzeeländska plastpåsar är för små - Inför större plastpåsar!
• Undvik kognitivt krävande och för framtiden viktiga handlingar på tom mage - Köp snabbmat istället!
• Kontrollera antalet plastpåsar när man lämnar affären - ... palla! Orka skriva långa artiklar på tom mage *går och köper en hamburgare*

Signerat

Mattias Lindgren, avgående Oceanienkorrespondent

Cogito frestar: pangasius aka thailändsk torsk

Såhär den 23:e i månaden vore det såklart allra mest rimligt att fresta med rostad vitkål eller annan snorbillig kost, men valet inför kvällens matlagning föll ändå - återigen - på något aningen mer exklusivt och annorlunda. Ledordet för aftonen visade sig också bli enkelhet: till skillnad från förra gångens multiingredienta lasagne var dagens inköpslista rätt kort. Riset hade vi hemma, och den mängd vi antog räcka till 2 personer sattes till kokning redan som första steg i tillagningen.

500-600 gram pangasiusfiléer skars upp i ganska tjocka skivor. En rödlök skivades och fick sällskapa några minuter i en panna med 3-4 skivade morötter. Därefter vräktes fisken i, och genast rönte en burk kokosmjölk, 1 tsk salt och 1 msk grön currypasta samma öde. Efter att alltihop fått sjuda tillsammans 5-10 minuter tillsattes det rivna skalet från en lime och en knappt halv kruka färsk koriander. Några sjudande minuter senare var rätten färdig.

Servering skedde med en ordentlig grönsallad, en lageröl av (givetvis) thailändsk börd och som sagt ris. Cogitos intryck var återigen mycket positivt: såväl curry som lime fick precis de spelrum de förtjänade. Möjligen kan man vara mer generös med saltet, och att tillsätta saften från den skalade limen kan absolut rekommenderas. En matlåda blev kvarstoden efter det att båda testkockarna mättats.

Text: Magnus Johansson

Bilder: Fredrik Köhler

Redaktören har ordet

Över två veckor och en ny tentapluggssession har förflutit sedan jag valdes till Cogitos nye chefredaktör och allsm... - (host!) - ansvarige utgivare, och det är nu dags att krypa ut ur skuggan av min väldige företrädare. Att få verka som befälhavare för KogVets mäktiga informationskanal innebär en ära som är högst svårbeskrivbar. I den bemärkelsen att jag nu ansvarar för att tjata ihop folk till de sedvanliga mötena (eller bullshitkonferenserna) på [hg] och förse ådrorna med nytt, friskt blod innebär posten också en viss utmaning. Men jag ser fram emot den och tror, möjligen lite naivt, att jag har ett bra förtroende från mina medarbetare.

Jag vill inte utge detta för att vara en ledare i den normala bemärkelsen. På mötena har möjligheten att låta Cogito gå från religiöst och politiskt obundet till multiextremistiskt, men jag kan lite förenklat säga att vi får ta "ett steg i taget" med den saken. Högre prioritet har följetongerna Cogito frestar och Cogito testar, samt nyhetsinslag från aktiviteter som rör sektionsarbetet i stort. Om jag för ögonblicket får lägga sarkasmerna åt sidan, vill jag säga att mitt mål är att just utöka bevakningen av det arbete sektionen gör på marknadsförings- och utbildningsplanen. Till detta kommer en punktmarkering av Nolle-P i höst, för att bara inte tala om det tryckta nummer av Cogito som så många trogna läsare länge sett fram emot (och som kanske kommer att realiseras).

Slutligen vill jag be om ursäkt för den skakiga inledningen av mitt chefredaktörskap. Jag skyller fadäserna på slarviga medarbetare (uteblivna bilder), guppig startsträcka (inlägg med fler taggar än enskilda tecken) och den brusiga kanalen (förväxlingen beträffande tillsättningen av sektionenskassörsposten). Bättring utlovas.

Er inledande vägledare genom den postgymnasiala irrfärden,

Magnus Johansson

Cogito testar: folkisar

Bakgrund
Många är vi väl, alla de KogVetare som någon gång under förberedelserna för en utekväll har insett att något saknas. Att besöket till Systembolaget glömdes bort i veckans stress. Lösningen är nära, mitt i Ryd, men nya problem uppstår genast. Vilket är egentligen det bästa folkölet? Väl i butiken och under tidspress kan Hemköps utbud lätt te sig svårgripbart. Därför har Cogito tagit sig an frågan och undersökt vilket som är det bästa ölet i kristider.

Det finns en spridd uppfattning om att Staropramens glasflaskor är folkölet med stort F och det är onekligen ett välsmakande öl. Men när folkölet är ämnat till förfest väger även andra faktorer än smak tungt, framförallt kostnad i förhållande till volym. Staropramenflaskorna rymmer bara 33 cl och är relativt dyra i jämförelse med ett sexpack av mer budgetvariant. Det är alltså viktigt att undersökningen belyser såväl smak som literpris. Det rör sig alltså om en annan bedömning än traditionell ApK, men så är vi ju också akademiska cowboys ständigt i framkant här på Cogito.

Metod
Nio stycken ölsorter testades av fyra försöksdeltagare. Varje försöksdeltagare lämnade ett omdöme om varje öl och graderade ölet på en femgradig skala. Undersökningen genomfördes i ett rum i Kogidoren med musik och andra härliga störvariabler. Försöksdeltagarna var alla cogitomedlemmar för att undvika moraliska bryderier. Efter undersökningen debriefades dessa i vanlig ordning genom mer öldrickning. Undersökningen var designad som ett blindtest, försöksledaren serverade ölsorterna i en slumpvald ordning. Ölen serverades i engångsglas av plast och försöksdeltagarna fick smaka på och betygsätta ett öl i taget. När alla ölsorter hade testats gavs en möjlighet att justera betygen. Efter att alla försöksdeltagare bestämt sina slutgiltiga betyg sammanställdes resultaten och genomsnittspoäng räknades ut för alla ölsorter. De ölsorter som testades var i tur och ordning Carlsberg, Åbro bryggmästarens, Oranjeboom, Staropramen (burk), Pilsner Urquell, Risingsbo, Martens Lager, Norrlands Guld och Staropramen (glas). Alla öl inhandlades på Hemköp Ryd utom Martens Lager som köptes på Lågprisboden i Ryd Centrum. Ölsorterna valdes godtyckligt med målsättningen att reflektera det spektrum som finns för ljus lager, från kvalitet till budget. Hypotesen var att Staropramen (glas) skulle få högst poäng av alla öl och får därför representera kvalitet i vårt test och agera måttstock. Som budget klassas Risingsbo, Oranjeboom och Martens Lager. I den högre medelklassen hittar vi Pilsner Urquell och Staropramen (burk), två fina tjecker som båda går att köpa på fyrpack. I den lägre medelklassen, och även representerande sexpack som är kylda, finner vi Carlsberg och Norrlands Guld. Testets joker var Åbro bryggmästarens.

Resultat
Precis som det hade hypotetiserats knep Staropramen (glas) förstaplatsen med resultatet 4.50 (min 3, max 5). Staron fick toppbetyg från tre av försöksdeltagarna och balansen mellan sötma och beska kommenterades. Ett något sämre utlåtande var att den luktar urin, men att det trots detta smakade bra. Testets silvermedaljör blev Norrlands Guld som nästan lyckades leva upp till sitt namn. Betyget blev 3.75 (min 3, max 4) med utlåtanden om att det var ett gott öl och perfekt för att svepa. En lätt metallisk doft påpekades dock. Pris: 21,90 kr/l Sexpack: 18,32 kr/l

Tredjeplatsen delades mellan Pilsner Urquell och Staropramen (burk) som båda fick betyget 3.25 (min 2, max 4). Pilsner Urquell uppskattades för sin fina gyllene färg och sin maltiga beska. Beskan föll dock inte alla på läppen och lukten kommenterades som otrevlig. Det är oklart hur en försöksdeltagares association till kokta ärtor ska värderas. Pris: okänt Fyrpack: 19,95 kr/l.

Staropramen (burk) kallades behaglig och smaken sades vara som folköl ska smaka. En mer negativ kommentar var att den smakade som bäckvatten nedströms från Hultsfredsfestivalen. Pris: 25,80 kr/l Fyrpack: 23,45

I resultatets mitt återfinns Carlsberg som av de eniga försöksdeltagarna fick betyget 3.00 (min 3, max 3). Inga utlåtanden var särskilt entusiastiska, den var god men inte mycket annat. Bland det mer negativa återfanns kommentarer om blaskighet, strävhet och en fulgul färg. Pris: 21,90 kr/l Sexpack: 19,63 kr/l

I den undre halvan hittar vi på delad sjätteplats Åbro Bryggmästarens och Risingsbo som fick betyget 2.50 (min 2, max 3). Åbro Bryggmästarens kallades blaskig, sur med skum lukt. Det enda direkt positiva var att den var lättdrucken. Pris: 30,00 kr/l. Sexpack: 23,67 kr
Om Risingsbo rådde delade meningar, på pluskontot fanns 100% medel och intetsägande men funkar. Negativa kommentarer var att den saknade doft, att tungan skrynklade sig och att det inte var ett öl att rekommendera. En hel del ris men lite ros alltså. Pris: 19,90 kr/l Sexpack: 16,63 kr/l

På en inte särskilt smickrande placering näst sist hamnade det holländska budgetölet Oranjeboom, med betyget 2.00 (min 1, max 3). Försöksdeltagarnas kommentarer spände från odrickbart med kraftig bismak av metall, till blommig och lätt att dricka mycket, via kommentarer om att den var vattnig men kanske funkade till chips. Pris: 19,80 kr/l Sexpack: 14,98 kr/l

Klart sämst betyg tilldelades det belgiska ölet Martens Lager, bara 1.25 (min 1, max 2). Om du inte känner igen namnet kan det vara för att det inte finns i Hemköps sortiment utan istället återfinns i Lågprisboden, orsaken till detta är okänd men jag har mina aningar... Martens Lager kritiserades av försöksdeltagarna för otrevlig lukt, metallisk smak, snuskig eftersmak och för att vara allmänt obehaglig. Pris: 23 kr/l Sexpack: 15,66 kr/l

Diskussion
Resultatet av undersökningen visar på att Staropramen på glasflaska är ett fantastiskt öl trots sin urindoft. Priset är dock en mycket viktig aspekt för oss studenter, och den 24:de kan det vara svårt att motivera köp av Staropramen när den är dubbelt så dyr som Risingsbo och Oranjeboom. Vi kan dock fastslå att det oavsett grad av ekonomisk utsatthet aldrig är lämpligt att gå till Lågprisboden och köpa Martens Lager. Aldrig. Gör det inte. På riktigt.

Undersökningens positiva överraskning var Norrlands Guld som smakade bättre än flera dyrare konkurrenter. En viss nackdel för denna öl från landets bättre delar är att studiens uppföljning pekar mot att Norrlands Guld inte längre finns att tillgå i kylen, vilket skulle innebära att Carlsberg är testets enda kylöl. Ett annat tydligt resultat är att Pilsner Urquell är att föredra över Staropramen på burk, till följd av det lägre priset. Budgetklassens bästa öl är mer av en avvägning, Oranjeboom är något billigare än Risingsbo men fick ett sämre smakbetyg, betyget skilde sig dock kraftigt mellan de enskilda försöksdeltagarna varför en möjlig slutsats är att man måste testa sig fram till sin egen budgetfavorit. Åbro bryggmästarens roll i undersökningen var tänkt som en spännande outsider men den slutade mer som något av en besvikelse.

Metodologiska svagheter med testet var dels det låga antalet försöksdeltagare, dels att ölsorternas ordning var densamma för alla försöksdeltagare. Att de två sista ölen som testades smakade bäst kanske till viss del påverkades av yttre faktorer såsom berusningsnivå. Öl som testades direkt efter öl med låga smakpoäng kan ha upplevts som mer välsmakande just av denna anledning, exempelvis testades Norrlands Guld direkt efter Martens Lager (usch!) Studiens resultat bör därför snarar betraktas som explorativa än summativa.

Undersökningens stora svaghet är att alltför få ölsorter testades, kanske är Pripps Blå det ultimata folkölet, kanske Heinekens eller Åbro sigills glasflaskor smakar bättre än Staropramen etc. Vidare forskning inom fältet är ytterst nödvändigt, varför Cogito uppmanar alla KogVetare därute att göra sin del för att föra forskningen framåt.

Redaktörens not: Cogitos goda forskningssed och resultatets närmast revolutionerande art kom senare att falla vår före detta medarbetare Oscar på läppen, varför vi stolt kan pryda artikeln med emblemet framför andra:

[1]Skalans nivåer motsvarar: 1 – Närapå odrickbart 2 – Okej 3 – Gott 4 – Mycket gott 5 – Fantastiskt

[2]Budget syftar till priset som sexpack, all öl är dyr om man bara ska ha en.

Text: Robin Ljunglöv

Vårmötet fyllde alla poster

Valberedningens ledamöter hade slitit sitt hår i veckor i jakten på hugade kandidater till sektionens tyngre styrelseposter. Då man trots detta ändå inte hade lyckats fullt ut, var det många som anade att tisdagens vårmöte skulle bli en heleftermiddagsföreställning. Till församlingens stora glädje infriades inte dessa förväntningar: man slapp nominera någon chipspåse, alla poster tillsattes, och detta innan klockan slagit 15.

Färska mötes- och sedermera UTUT-ordföranden Fanny Molander - ständige föregångaren Daniel Anundi lyste i vår med sin frånvaro - drog igång mötet i närvaron av ytterligare 52 tappra sektionsmedlemmar. Med ett smidigt handlag lotsade hon mötet igenom de kassarelaterade transportpunkterna, som alla löstes med mötets klara bifall trots ett par mindre tryckfadäser. Fikat inföll redan 14:05 och föregick den mer dramatiska fyllnaden av ett antal mer eller mindre eftertraktade poster. Till ordförande valdes utan någon vidare diskussion Johanna Karlsson, och kassörsposten tillföll Matilda Andersson. Alla utom en festeripost tillsattes som planerat: den sista besattes till slut av Julia Holmqvist efter en kort telefonkonferens. Till Cogitos nye, allsmäktige redaktör valdes undertecknad, som under veckorna som gått lidit svåra existentiella och moraliska kval men slutligen i själ och hjärta övertygats att axla avgående Albin Sundins mantel.

Vårmötet avslutades utan att någon post ännu var vakant, och utan att ha krävt någon omröstning. Dessutom biföll mötet förslaget att låta sektionen arbeta mot att bli en s.k. "Grön sektion", vars innebörd idag är något oklar men möjligtvis kan innebära att nästa nya festeripost blir Diskansvarig. I intet ansikte syntes någon besviken min, och första anblicken av den nya styrelsen ingav hopp om ytterligare ett rikt och givande år. Och solen sken.

Text: Magnus Johansson

Bilder: kommer inom kort!

Cogito frestar: vegetarisk rotfruktslasagne

På tisdagen var det dags igen. En ung, hungrig reporter och en äldre, ännu mycket vis före detta medarbetare träffades hemma hos den ena av dem och framställde föda som kanske inte förekommer framför ögonen på Café Javas personal varje dag. Ämnet för kvällen blev vegetariskt och nischen - åtminstone jämfört med seriens senaste inlägg - den kostnadsmässigt något studentvänligare.

Rivjärnet spelade en framträdande roll i tillagningens inledningsfas och rev snabbt ner tre morötter och ca 300 g rotselleri till - ja, revor? Samtidigt skars tre vitlöksklyftor och tre gula lökar ner ganska tunt. Alltihop lämpades sedan över i en stekpanna, vari det sedan fick vistas i ca fem minuter. Under denna tid fick det också sällskap av 1 dl vitt vin, 500 g krossade tomater, 1 msk grönsaksbuljong, 2 tsk spiskummin, salt och peppar efter behag, 1-2 tsk kakao, samt 1 tsk vardera av oregano och kanel. Hot-chipotle-pasta östes också i, uppskattningsvis ett par teskedar. Ugnen hade också gått igång: så småningom var temperaturen uppe i 250 grader.

En smord form grundades med ett lager av röran plus en lämplig del av ett stort paket keso och 2 dl riven ost. Därpå följde ett koppel lasagneplattor, och sedan upprepades proceduren tills röran var slut. På sista lagret utplacerades också 125 gram riven mozzarella. En halvtimmes gräddning senare var det hela färdigt.

Serveringen skedde utan den grönsallad som rekommenderats i receptet, men med en mycket smarrig Ale som blev pricken över i:et i detta lilla experiment. Cogito rekommenderar att ta det försiktigt med den heta pastan och vara varsam med kakaon. Doseringen som redovisats här kom också att räcka till varsin matlåda, vilket definitivt inte skadade men kan vara bra att veta. Slutordet blir positivt: lasagnen knäckte inte sambalbiffchokladgrytan från häromveckan, men är i kraft av rotfrukternas bedårande bidrag och den låga prislappen ändå helhjärtat rekommenderat. Var frestad!

Text: Magnus Johansson

Foto: Fredrik Köhler