Luciavaka och julfest med KrogVet

Lördagskvällen bjöd inte bara på vinterns första varaktiga snöfall. När KrogVet slog upp dörrarna till Solhagagården och det årliga julröjet, bjöds det också på klassiskt svenskt julbord med vörtbröd, ägghalvor och fulglögg, för att inte tala om extra orumsrena gyckel och en nervpirrande julklappsutdelning.

Från klockan 20 var de välrenommerade gästerna välkomna, men det dröjde ytterligare närmare en timme innan alla hade kommit underfund med att festen inte var sammanlyst till Solhagaskolan, där det samtidigt hölls förlovningsbaluns. När samtliga deltagare samlats var det dock full fart från första stund. Kvällens humorstandard sattes av Jur6, vars sista gyckelnummer var en orgie i vitsar så obscena att Cogitos interna språknämnd inte kunde godta någon återgivning. Därefter följde ett högklassigt julbord – Cogitos utsända kunde med belåtenhet äta sig både mätta och glada – helt och hållet hopkokat av KrogVet självt.

Aftonens kanske främsta höjdpunkt stod gyckeldebutanterna i Säden för. Fem tappra blivande fadderister bjöd på en klanderfri show, späckad med goda sånginsatser och studentikos humor. Det var bara något enstaka gitarrsolo som inte lät alldeles överenskommet. Säden följdes vid 23-slaget av en söt tomte som gav intryck av att egentligen vara yngre och mer hemmahörande i Ryd än han var. Åt alla som varit snälla – eller åtminstone bidragit med en julklapp i sopkassen som för kvällen tjänade som julklappssäck – gav han en gåva att glädjas eller skratta åt. Cogitos favorit blev den övermogna Preem-bananen som paketerats i sällskap med två nötcreme och tre kondomer.

När tolfte december just skulle övergå till luciadag bjöd så KrogVet på kvällens sista gyckel, innan ett hederligt, omfattande snöbollskrig inleddes. Vid tiden för Cogitos pressläggning hade detta ännu inte officiellt avslutats.

Text: Magnus Johansson

Foto: Johannes Ahlström

Scribble of the dead

Titeln ovan kan tyckas vara lite kryptisk, det är egentligen två vilt skilda speltitlars om har sammanförts. Scribblenauts (Nintendo DS) och Typing of the Dead (Dreamcast/PlayStation2/PC) har en gemensam faktor, de använder båda text som spelinput. Vad är då det fräsiga med detta, kan undras. I Scribblenauts fall finns det en mycket enkel förklaring; det är jäkligt. Spelet går ut på att du ska lösa olika pussel genom att skriva in namnet på olika föremål direkt i spelet, varpå de förhoppningsvis materialiseras. Exempel på den typ av problem som kan uppkomma är att du ska föra en liten pingvin från ett isberg till ett annat utan att låta den hamna i vattnet på grund av elaka späckhuggare. Detta problem kan fördelaktigt lösas genom att du skriver in (i följande ordning) varmluftsballong, vinranka och handklovar. Nu har du allt som krävs för att kunna rädda den lilla pingvinen, alternativt kan du även skriva in ”pegasus” men, det är ju i det närmaste att fuska.




Scribblenauts går med andra ord ut på att du helt enkelt utmanar din egen fantasi, det finns miljarder olika sätt att lösa problem och som spelare har du en tillsynes oändlig mängd föremål till ditt förfogande, som kogvetare börjar man givetvis genast fundera över hur de har lyckats med allt detta. Spelmotorn heter Objectnaut och vad jag har luskat fram så tog det fem medlemmar av utvecklingsteamet ett halvår att gå igenom ordböcker, lexikon med mera för att skapa en databas av olika föremål inom spelmotorns ramar, utöver denna tid så sysslade man med att skapa grafik och AI. Hela processen kring hur de lyckades skapa grafik och matchande AI till de olika föremålen i spelen låter jag vara osagd, vad jag däremot kan gå i god för är att man med några få undantag (alkohol och sexuella referenser) kan få fram princip vadsomhelst i detta spel. Cthulhu, Longcat, Large Hadron Collider, Bigfoot, Velociraptorer med mera. Scribblenauts är ett bitvis fantastiskt underhållande spel med en i det närmaste oändlig potential, vilket gör det desto tråkigare att dess kontroll på Nintendo DS är allt annat än klockren, någonting som inte borde ha varit omöjligt att åtgärda kan tyckas.




Typing of the Dead är en annan typ av spel där du använder dig av textinput som en del av spelmekaniken, det är någonting så ovanligt som en arkadshooter, där du skjuter fiender genom att skriva in de små ord som ploppar upp ovanför deras huvuden i tid. Detta spel visar kanske inte på de mer sofistikerade sidorna av hur man kan använda textinput som del av spel men istället hur man kan ta ett koncept, vända upp och ner på det och ändå skapa någonting som människor faktiskt tycker om kan ha jäkligt kul med. Speciellt i de senare nivåerna av detta spel börjar de olika ord som ploppar upp ovanför de blodtörstiga zombiesarna bli fruktansvärt bisarra, någonting för omotiverade lågstadieklassare kanske? Zombieslakt och rättstavning, på en och samma gång!




Sist ut skulle jag vilja uppmärksamma ett spel jag stött på i förbifarten då jag läste AI, nämligen Façade (PC, MAC), ett riktigt häftigt spel som visar på vad man kan göra med AI och naturligt språk. Spelet skapades som ett experiment och interaktionen med karaktärerna i spelet sker helt via naturligt språk, du skriver och de svarar. AI’n är väldigt fascinerande, trots att spelet enbart utgår från ett scenario är ingen spelomgång sig lik, beroende på hur du interagerar och kommunicerar med karaktärerna förändras deras sätt att tolka det du säger. Rent spontant är det faktiskt väldigt uppfriskande att se ett spel som inkorporerar många olika delar och ämnen som tas upp på vårt program, allt detta paketerat på ett snyggt och underhållande sätt. Rekommenderas definitivt till alla kogvetare!


/Johannes Ahlström


Vidare läsning för den intresserade:

Scribblenauts
Typing of the Dead
Façade

KondVet åter i hetluften

Vitklädda KondVet försvarade KogVets gröna färger i söndagens innebandyturnering på Campushallen. Första matchen mot FLÅMKE slutade med en övertygande 10-3-seger, vilket stegrade förhoppningarna. Tyvärr slutade den trots allt ganska jämna drabbningen med Läk(t)arlirarna 4-7. Detta innebar att den avslutande gruppspelsmatchen mot Tomtar & Troll blev helt avgörande för vilket av lagen som skulle få spela final mot Läk(t)arlirarna.

Anna var verkligen med i matchen, liksom resterna från rymdfesten.

 Inställningen var som vanligt den bästa, men trots ett stort stöd från publiken (gisssa vem?) och att Tomtar & Troll spelade i det närmaste Box Play hela den första halvleken gavs inte den utdelning som krävdes. Den andra halvleken blev andlöst spännande: 5-6 var ställningen då endast 6 minuter återstod. I det läget plockade KondVets lagkapten och specielle målgörare Jonas fram trollstaven och skickade in 6-6 från kortlinjen.

KondVet tackar FLÅMKE efter vinsten i "bronsmatchen".

Målskillnadsaffären avgjordes dock inte till KondVets fördel. Med ett (1) gjort mål mer totalt tog sig Tomtar & Troll till final, medan KondVet fick lägga fokus på bronsmatch mot FLÅMKE. Efter första halvlek i denna match stod det här 6-3, och trots att bytena blev allt kortare och de tre första matcherna verkligen syntes på exposiviteten i löpningarna, hölls modet uppe.

Stina firade sitt sista framträdande i KondVet med en banan.

Exempelvis förde Fabian och Jonas en allvarlig diskussion om hur många mål per minut som skulle behöva göras för att man skulle komma upp i totalt etthundra. Denna målsättning uppnåddes dock inte - matchen slutade 12-7 - men de flesta var ändå vid gott mod efteråt. Detta gällde inte minst Fabian, Stina och Karin som (enligt egen utsago) gjorde sina sista matcher för KondVet. Och vad kunde då vara bättre än att avsluta med en seger?

Text & Foto: Magnus Johansson

Cogito testar: Fylle-SMS!

Inledning och bakgrund

Alla har vi väl varit med om att stå på [hg]:s toalett sent en lördagsnatt, blundandes med ena ögat för att kunna fokusera på skärmen till den mobiltelefon vi håller i handen, författandes vad vi just då uppfattar som spirituella/suggestiva/genialiska meddelanden till en mer eller mindre tveksam andra part. I eftertankens – och bakfyllans – kranka blekhet är det emellertid inte säkert att sms:en i utkorgen känns lika klockrena.

Oavsett vilket, är mobiltelefonen ett verktyg som den moderna människan inkorporerat som tjänare i sin vardag och det är därför önskvärt att den skall fungera så ergonomiskt och friktionsfritt som möjligt i de mest varierade situationer.

Syfte

Cogitoredaktionen beslöt att reda ut vilken sorts telefon som är människans bästa festkompis, genom att undersöka olika telefoners kapacitet gällande sms-konstruktion under influens av alkohol. Frågeställningen var: Vilken telefon är mest användarvänlig i fyllesms-situationen? Redaktionen vill även tillägga att testet blivit godkänt av den numera abdikerade (och saknade) cogitomedlemmen Oscar Carlsson, något som vi ser som en garanti för god forskning.

Metod

En nästan fullständig redaktion samlades i Ryd för gemensamt matintag innan testets början, för att garantera en så jämn och rättvis berusningsnivå som möjligt. En person agerade försöksledare och observatör, medan övriga fem var försöksdeltagare.

Fem telefoner av olika fabrikat och med olika egenskaper testades: En flashig iPhone 3G med touch-tangentbord, en SonyEricsson w890i med minimal knappsats, en sketen gammal Nokia 6300, en ihopfällbar Samsung (modell billig), samt en HTC s710 med utfällbart mini-tangentbord.

Varje telefon testades av varje person, det vill säga fem gånger, på tre olika fyllenivåer: nykter, salongs och karate. Nykter-nivåns syfte var att dämpa eventuella inlärningseffekter. Testet bestod i att samtliga fem försökspersoner fick en av ett Pythonskript automatgenererad slumpmässig mening på formen ” Den civiliserade dvärgen skrattade åt ett höghus.”, ”Det oförsiktiga staketet stönade till alla andra.” och så vidare, en mening per telefon. Sedan beräknades den sammanlagda tiden samt summan fel (felstavade ord, missade ord) som producerades på varje telefon.

Resultat

Ni kan utläsa resultaten i nedanstående diagram. Testet indikerar att iPhone är den överlägset snabbaste telefonen, både på varje fyllenivå och som medelvärde.

Även HTC:n gav goda resultat, vilket tyder på att tangentbordstelefoner är att föredra gentemot de med vanlig knappsats. Sämre till ligger den stackars Samsungen, som både tog lång tid att använda och irriterade försöksdeltagarna då den även genererade störst antal felaktiga sms.

Resultaten visar också, kanske till en och annans förvåning, att man blir markant snabbare på att sms:a på karatenivån.

Diskussion

Inledningsvis bör det påpekas att redaktionen ignorerar allt vad störvariabler, validitet och inlärningseffekter heter. Överlag hade försöksdeltagarna svårt att inse att det inte var den egna förmågan som testades, utan telefonernas, vilket ledde till ett utpräglat, och eventuellt av alkoholen förstärkt, tävlingsbeteende med aggressiva utrop såsom: ”Ditt ansikte är en störvariabel!” och ” Jag har ingen telefon? –Den är där! –Någon har inte suddat ut sin skit!”. I takt med att fyllenivån ökade, steg även förvirringen och försöksledaren hade ett tufft jobb att hålla ordning och reda på den tankade redaktionen. Någon uppvisade plötslig fascination för tekniken:”Det är så coolt att den snurrar –fucking awesome! Wii wii!”, och någon annan hade svårt att fokusera ”Kör nu innan jag somnar, nej, vänta!”.

Det som redaktionen tycker är mest intressant att diskutera är den etiska och praktiskt filosofiska frågan huruvida det skall anses som en god sak att kunna producera så korrekta sms på så kort tid som möjligt under influens av alkohol. Vill man verkligen att ens dimmiga intentioner skall kunna tolkas av mottagaren, eller är det bättre att ett fullständigt obegripligt sms landar i mottagarens inkorg och på så vis inte orsakar vare sig nytta eller skada? Ur det perspektivet kanske Samsung rent av är en vinnare i vårt användbarhetstest, medan iPhone förråder stenåldersmänniskan.

Text: Gro Dahlbom

Foto & grafik: Mattias Lindgren

Nazister, Knark & Liftarens Guide till Galaxen

Jag tänkte som långvarigaste (aktiva) åldring i Cogitoredaktionen dra en blänkare om vad vi egentligen håller på med. Detta är nostalgiskt dravel likväl som halvdesperata raggningsförsök efter nya meddlemmar (samt brutalt felstavat och halvdrucket i skrivande stund – men det spelar mindre roll). Som ensam förvirrad och vilsen etta för en väldig massa år sedan blev jag en blöt och dimmig kväll på [hg] tillfrågad av en bohemisk full person om jag inte ville skriva för Cogito. Om jag minns rätt var jag smått omsäker, rädd och pissnödig men skrev ändå ner mitt namn på insidan av klisterlappen på den okända mannens snusdosa. Efter någon dag damp det ner ett mail i min inbox och sedan satt jag i en soffa någonstans i Gottfriedsberg och pratade strunt och drack öl. Jag hade tagit mina första stapplande steg i Cogito.

Författaren själv efter att han avreagerat sig på ett stycke elektronik.

Sedan dess har jag haft väldigt roligt. Vi har tänjt gränser, provocerat, stuckit ut hakan, dansat med presslägg på [hg], recenserat okoggiga saker, druckit öl, snackat skit i timtal och gjort lustiga saker i kombination med alkohol. Men framförallt har jag kännt att det alltid funnits en varm famn av gemenskap oavsett människa, tro, ambition eller politiska åsikter. Cogitoredaktionen kan lätt framstå som lätt drogliberal [Ett av Cogitos gamla smeknamn KnarkVet]. Själv är jag inte drogliberal för fem jävla öre men har ändå alltid kännt att Cogitoredaktionen är som mitt andra hem. Alla får vara med och alla hör hemma här.

Cogito i färd med att testa fylle-SMS, artikel kommer snart!

Vi har gjort väldigt mycket kul under den tid jag varit här. Våra möten drar ut i timslånga utläggningar om allt mellan himmel och jord (återkommande teman är nazityskland, knark och liftarens guide till galaxen) över en öl eller en bit mat. Ofta på [hg], men ibland hemma hos någon med över en kopp té. Vi testar saker. Vi har inte riktigt kommit till saker som ”hästar” men vi har bockat av ”avreageringsmetoder” och nu senast fylle SMS (den artikeln kommer nästa vecka – stay tuned!). Jag har recenserat oanvändbara tjeckiska soldatsimulatorer, stekt köttbullar direkt på spisen, blandat ut blåbärssoppa med billiga 2,8:or från Willys och slagit sönder gamla videoapparater med en golfklubba. Mina bravader och äventyr är dock inte representativa för all den galenskap och gemenskap som cogitoredaktionen tillsammans genomlevt. Det är blott ett tomglas på [hg]. Vi är så mycket mer och vi har så mycket mer plats för fler!

Ett Cogitomöte som för ovanlighetens skull inte tar plats på [hg]

Så, hör av dig till redaktor[at]kogvet.se eller cogito[at]kogvet.se. Vi gör allt och ingenting, det finns plats för allt och alla!

Text & Foto: Mattias Lindgren

Ett höstmöte fritt från gnistor

KogVets avgående och uppspelte ordförande Mattias i talartagen.

På tisdagen [6/10] gick sektionens höstmöte av stapeln. Denna gång på främmande mark i A-huset men som vanligt med ”sittande” mötesordförande Daniel Anundi vid rodret. Den som haft förhoppningar om häftiga personangrepp och slag under bältet, fick snart lov att inse mötets karaktär av en transportsträcka. Att Daniel råkade komma åt DVD-spelaren på kontrollpanelen vid talarbänken utgjorde en av de mer dramatiska händelserna. Inte ens Charlotta Bengtsgård, som lett en arbetsgrupp i syfte att förändra sektionens stadgar med avseende på antalet styrelseposter, lyckades röra upp några smärre känslor. Detta i skarp kontrast till vad som hände på vårmötet, då förslaget yppades för första gången och debattstrecken blev fler än olyckstillbuden på corson en vanlig vardagslunch. Arbetsgruppens förslag röstades igenom utan votering, vilket också blev fallet i valen till de poster som skulle tillsättas. Cogitos utsände kunde hursomhelst rapportera om en mycket välsmakande mugg kaffe och en total mötestid underskridande 2 timmar.

Text: Magnus Johansson

Dialekter på programmet

Att universitetet är en smältdegel där människor med vitt skilda bakgrunder möts vet vi redan. Det kanske inte alla, utan mest lingvistiknördarna, tänker på är att det också är en plats där dialekter, uttryck och talesätt från landets alla hörn blandas. I linköping överskuggas möjligen detta faktum ibland av fascinationen för den inhemska östgötskan som få av oss lyckas få ett avslappnat förhållande till innan våra universitetsstudier är avslutade. I vilket fall har Cogito botaniserat lite bland kogvetarnas hemhemlingo.

Thomas Wreiner
Årskurs: 4+
Hemhemma: Luleå, Norrbotten

Trots att Luleå är väldigt mycket Norrland för de flesta av oss, är Thomas accent inte alls så utpräglad som man skulle kunna tro. ”Lulemål är mjukare och snällare än mycket annan norrländska”, säger han som förklaring till att han inte låter som i Norrlands Guld-reklamen. En del särprägel tycks även ha slipats bort under Linköpingsåren. ”Folk i Luleå tror inte att jag är från trakten längre”, berättar han. Norrlandskaraktäristika som he (= sätta, ställa, lägga) och fara (istället för ”åka”) har bytts ut mot sydligare influenser. Till exempel har en Skara-bekant introducerat det västgötska gört! (istället för ”gör så”,” gör det”). Även en del östgötaord har lagts till i vokabulären på grund av sitt underhållningsvärde.

När Thomas först kom till Linköping tyckte folk att hans dialekt var aningen exotisk. ”Men om jag kunde prata rikssvenska, så skulle jag nog göra det”, avslutar han.

Cogito smygintervjuar tre anonyma kogvetflickor i café Java, som alla har det gemensamt att de talar en dialekt som närmar sig det väldebatterade begreppet rikssvenska. Huruvida denna ickeaccent existerar eller ej ger sig Cogito inte in på, men faktum är att de tre kogveterskorna pratar en mycket neutral och svårplacerad accent. Två av dem är från Uppland medan den tredje är inflyttad – och därmed icke-gnällande – närkiska. De uppger som så många andra av de Cogito pratat med att deras accent säkert förändrats en del sedan de flyttade till Linköping och börjat utsättas för den dialektbredd som råder här, men att det är svårt att märka på sig själv, skillnaden kan säkert mest utomstående från hemhemma upptäcka. De betonar också att man får med sig nya uttryck när man börjar umgås med nya människor och i nya gäng, som inte nödvändigtvis är dialektbundna utan snarare en sociolekt. På kogvet börjar man också använda sig av utbildnings- och sektionsrelaterade ord som kontext, perception, inkubation, koggigt och kogidoren i diverse sammanhang.



Joel Johansson
Årskurs: 3+
Hemhemma: Färgelanda, Dalsland

Dalsland ligger tvärtemot vad många tror inte norrut utan är ett litet landskap inklämt mellan Värmland, Bohuslän och Västergötland. Härifrån härstammar Joel, kanske mest dialektkänd som Ivar Lo [äijvar leö], hippiesonen från Slaka talande nästan karikatyrmässig östgötska, fusknolla under Nolle-P 2008. Skådespelarinsatsen tyder på viss talang gällande accentväxling, en uppfattning som kan styrkas av den som någonsin hört Joel tala med hemhemmet på telefon – då flödar dalsländskan ohämmat.

”I Dalsland pratar man lite grötigt, bonnigt liksom”, säger han. ”Fredag blir [frädag] och huvudet [hövvet]. Men man låter glad, går upp i slutet av meningar liksom i resten av Västsverige”. Exempel på dalsländska uttryck är bônn (= ”jätte-”, tex bônn värt) och skôl (= ”själv”). ”Lite häcklad har man väl blivit ibland. Men jag är ändå stolt över min dialekt. I Dalsland är det viktigt med lokalpatriotism!”

David Karlsson
Årskurs: 2
Hemhemma: Nässjö, Småland

När man pratar med smålänningen David associerar man kanske snarare till goa gubbar än till Utvandrarna. Enligt honom själv beror det på det ”göteborgsbälte” som påstås gå från Sveriges framsida via Jönköping till Kalmar. Eftersöker man mer klassisk småländska får man söka sig neråt Vetlanda. ”Äldre pratar också mer dialekt än yngre”, säger David. Karaktäristiskt för dialekten är försvinnande r – farsan blir fassan, imorn blir imon och så vidare.

Men David har lätt för att ta efter andra dialekter och därför har han redan påverkats av sin årslånga linköpingsvistelse. ”Sen jag kom hit pratar jag lite mer uppsvenskt och betonar annorlunda än jag gjorde förut”, säger han. Kanske har anpassningen sina skäl. ”När jag kom hit upplevdes min dialekt som extremt komiskt. Särskilt när jag blir arg – då ökar göteborgskan”.



Therese Johansson
Årskurs: 1
Hemhemma: Visby, Gotland

Therese har visserligen flyttat runt en del på Gotland, men Visby, eller [vissby] som man inhemskt uttalar det, är det som känns mest hemhemma. Det där är noga, för på ön kan den insatte urskilja många olika dialekter. För lekmannen kan man nog emellertid säga att de allihop är tämligen karaktäristiska och det går knappast att ta miste på från vilken del av landet Therese kommer. ”Men jag jobbade som telefonförsäljare i Stockholm förut och sedan dess har jag slipat bort en del dialekt, det var jag tvungen till. Annars förstod inte folk vad man sa!”, berättar hon. ”Fast vissa saker går aldrig ur. Jag kommer till exempel alltid att säga [mi] och [di] istället för mig och dig.”



Regina Johansson
Årskurs: Kogvetmaster 1
Hemhemma: Falkenberg, Halland

Regina flyttade till kuststaden Falkenberg i fyraårsåldern, och menar själv att hon inte pratar för staden särskilt typisk dialekt. På riktigt falkenbergamål är det vanligt att man vilt blandar uppsvenska, rullande ”r” med sydsvenska, skorrande dito. Göteborgskan influerar accenten en del och det blir mer av den varan ju längre norrut upp längs kusten man kommer. Runt själva stan härskar en enligt Regina rätt bonnig halländska, men hon har svårt att återge den. Exempel på lokala uttryck är dock inga problem att komma på. ”Vi säger alltid jämte istället för ’bredvid’. Och så säger vi la mycket, precis som man gör i Göteborg, istället för ’väl’”. Ett annat västsvenskt uttryck som går igen i Halland är tyken, ett adjektiv som används om störiga, uppkäftiga eller kaxiga personer.

Cogito pratar även med ett gäng skåningar, en grupp som är ett nästintill obligatoriskt inslag i dialektdiskussioner. Det mytomspunna Skåne utmålas ju gärna liksom hälften svenskt, hälften danskt; hälften konstigt och hälften kontinentalt; sammanlagt 400% rödgult. Nästintill ett eget land, fullt av spettekakor, ålagillen och skorrande r. Möjligen är skånska på grund av sin starka karaktär den dialekt som svenskar är bäst på att särskilja från andra. En av skåningarna som Cogito pratat med uppger att folk visserligen kan fnissa åt hans accent och emellanåt till och med ha riktigt svårt att förstå den, men den är ändå något som han är stolt över. ”Man känner sig unik”, förklarar han. ”Och man känner samhörighet när man träffar andra skåningar!”. Lokala termer tycks det heller inte vara brist på.

Skånepaneles spontana ordlista:

Pittögd – skelögd
Bull – dåligt, tråkigt. Tex ”bull läge!” = tråkigt för dig
Lomma – ficka
Ruva – sårskorpa
Klökas – att få kväljningar
Mög –skit, smuts
Vispa – geting
Pantofflor eller päror – potatis
Braspanna – långpanna

Utan att på något sätt hävda att vår lilla språkresa varit för landet heltäckande, känner sig Cogito uppfriskade av sin promenad i lingvistikens tecken. Vidare uppmanas alla kogvetare att ta vara på och inspireras av varandras mer eller mindre exotiska vokabulär. Det skadar inte att uppdatera sitt ordförråd med lite annat än koggiga facktermer och osofistikerat sludder på en studentpub nära dig.

Text: Gro Dahllbom
Foto: Mattias Lindgren

KogVet på Kalasmottagningen

För några veckor sedan gick Kalasmottagningen av stapeln. Vår ordförande Mattias i sällskap av Matilda och Tove var där och representerade sektionen. Själva mässan ger föreningar och organisationer en möjlighet att synas inför de nya studenter för att visa vad studentlivet har att erbjuda. Som sektion gör man reklam för sig själv tillsammans med alla andra sektioner och kanske ger nya studenter ett större perspektiv på sektionsvärlden. Huvudsyftet är kanske inte att ragga nya studenter till programmet då terminen precis har börjat. Men det är inte omöjligt att någon känner att de valt fel eller att någon som bara läser enskilda kurser så småningom vill söka in på programmet. Så lite reklam för programmet blev det också. Inte minst den uppskattningsvis 3-åriga son (till en student) som såg ut att vara alldeles övertygad om att maskiner kan tänka när han konfronterades med AIBO-hunden. Får hoppas han har kvar det barndomsminnet när han går ut gymnasiet!

Text: Mattias Kristiansson
Foto: Johannes Ahlström

Valpub på VilleValla

Med höstmötet i antågande har sektionen lejt två lojala koggisar ur Villevallas personal att hålla puben öppen även denna måndagkväll. Inbjudna är alla kogvetare och inte minst de ettor som är tydliga måltavlor för de poster som snart måste återtillsättas. Bartender Kenny ser ut att trivas och ger Cogitos utsände, tillika kursvärderingsansvarig på sektionen, flera kronor rabatt på en öl som smakar fantastiskt. Att tugga på därtill serverar köksa Karin en sedvanligt smaklig fajita. Så långt en riktigt trevlig kväll, en uppfattning som tycks delas av alla övriga besökare. Men hur skulle det egentligen gå med rekryteringen?

Mobilkamerans bild av kvällen var mindre färgglad än de flesta andras.

- Generellt är det väl styrelseposterna som är svårast att tillsätta, säger ordförande Mattias Kristiansson under en behaglig pratstund höljd under den nattsvarta septemberhimlen. De ettor som vill bli något har redan bestämt sig för att bli fadderister.

Den här ölen uppskattades.

När kvällen är över har ändå omsättningen varit relativt god och intresse anmälts från många aspirerande sektionsarbetare. Jag och Kenny gläds åt tre intressenter till posten som klassrepresentant för ettan, och hoppet inför nästa veckas möte är överlag mycket levande.

Kenny i full färd att tappa upp ett stop glädje.

Text och foto: Magnus Johansson

Spelrecension: ARMA 2

Skinpaj, pilotbrillor och ryskt pansar. Gerillachic.

Ljuset från den låga solen dansar i trädens grenar. Dagen har knappt vaknat och allting är tyst. En morgonpigg kanin sprätter iväg bort i undervegetationen. Plötsligt hörs ett muller från byn framför dig. En stor turbodisel vaknar till liv och oväsendet ekar i dalgången. En stor grön metallklump skymptas mellan husen. Dina stridskamrater rycker till, någon fumlar fram ettraketgevär och dundrar iväg en raket mot stridsvagnen. Raketen far iväg med ett irriterat visslande och lämnar en spår av rök efter sig. Raketen missar och kastar upp en kaskad av jord och damm. Det ringer i dina öron. Resten av dina kamrater börjar skjuta mot byn. Spårljusen dansar som arga gröna getingar över fälten. Kulsprutorna smattrar. Du ser ingen men tömmer panikartat ditt magasin över tomma gator. Tystnad. Spännigen ligger som en kompakt matta över allting. Röken ligger tät. En förskämd civilist springer bort i panik. Sekunder efter det slår en artellerigranat ner brevid dig. Ett gigantisk dån, ett utdraget ringande. Färgerna försvinner. Allting blir svart. Du möts av en meny ”You are dead. Retry?”.

Fickparkering med stort transportflygplan. Typiskt obra.

ARMA 2 är en realistisk soldatsimulator från det tjeckiska spelföretaget Bohemia Interactive Studios (BIS). Spelet är en direkt uppföljare till ”Armed Assault” som kom för ett par år sedan och som i sin tur är en spirituell uppföljare till Operation Flashpoint. Bohemia gick skilda vägar med sin förra utgivare Codemasters och de behöll rättigheterna till namnet ”Operation Flashoint” och de utvecklar nu själva en uppföljare - men det är en senare historia. ARMA2 är som sagt en soldatsimulator med tyngtpunkt på realism. Inga mätare för hälsa, du kan inte bära runt på 10 olika vapen och om du springer hela tiden blir du bara anfådd och dina händer skakar så pass mycket att du inte träffar bredsidan av en lada innifrån. ARMA2 leverar krig. Ett väldigt lagom distansierar krig som du inte får mardrömmar av men som samtidigt suger in dig tillräckligt för att du ska skita på dig när fienden överaskar med ett bakhåll. Den här spelplattformen är faktiskt så pass realistisk att det producerats specialiserade versioner enbart för militärt simulering och utbildning.

Lokalbefolkning. Don't look twice... or else!

Det är i mångt och mycket ett fantastiskt och vackert spel. Det är väldigt stort, du kan utkämpastora slag med uppåt hundratalet mänskliga spelare, du kan förundras över hur vackert och stämmningsfullt det blir på natten och du kommer tappa hakan första gången du ser en regnbåge. Men du kommer förmodligen också svära dig stum varje gång du av någon anledning tvingas interagera med AI:n, fastnar någonstans i ett interface när du måste byta meny eller får ett obskyrt felmeddelande på tjeckiska. AI:n klarar sig alldeles utmärkt som måltavlor och kan utföra riktigt komplicerade manövrar – så länge ingen människa eller hjulfordon är inblandat. BIS är bevisligen väldigt duktig på att göra ett stort och mäktigt spel. Hårda faktorer såsom att utkämpa slag med flera hundra enheter samtidigt över en jättestor karta ligger dem varmt om hjärtat. Däremot faller de kort när det kommer till de mjuka (kogvet-) faktorerna såsom interface, interaktion med AI och välpolerade inlevelsefulla berättardrivna uppdrag. Interfacet är som en billig solstol. Hur man än gör så fastnar man någonstans och tvingas göra en omväg för att komma rätt. Det är lätt att få ett utbrott á la ”Angry german kid” [länk] varje gång man måste gå från tredjepersonsvyn till ordergivningsmenyn i kartvyn. Man kan heller aldrig vara riktigt säker på vad man håller på med i ordergivningsmenyerna då de hela tiden visar två olika uppsättningar kommandon. Man kan kortfattat beskriva interfacen som gravt okoggiga. Dock så måste man inte använda interfacen alls. Om man spelar med riktiga människor kan man istället skrika, chatta och skriva på kartan vilket är en av spelets största styrkor. Att spela tillsammans med polare och koordinera omfattande fälttåg gör att man gärna glömmer alla bråkiga menyer.

Spelutvecklare med humor <3

Spelet har även en annan väldigt stark sida. Med hjälp av den medföljande uppdragseditorn och ett kraftfullt scriptspråk kan man enkelt skapa egna uppdrag. Det är nästan värt att köpa spelet enbart av den här anledningen. BIS släppte i dagarna utvecklingsverktygen till ARMA 2, så nu går det även att göra nya enheter, vapen och kartor. Traditionellt sett har Operation Flashpoint och Armed Assault haft en väldigt kreativ fanbase som skapat väldigt mycket nytt innehåll. Detta ger även spelet än väldigt lång livslängd. Arma2 lider dock av en hel del brister i interfacet och hanteringen av AI är stundvis värre än tortyr. Dock om man spelar med bra och seriösa människor är den en ren fröjd och man glömmer glatt hur mycket man stundtals hatar spelet.

Grabbarna grus ute på en raggarrunda

Se även:
www.anrop.se
www.arma2.se
www.arma2.com

Text: Mattias Lindgren

NolleP bildreportage

NolleP är slut och terminen påbörjad. Cogito hade fotografer ute i fält, här kommer en hel del bilder som följer nollorna genom tillställningen.

Dag 1

Det här är våran Webmaster, men det visste ni nog redan

Många tröjor

Många påsar

Många federister (festerister (KrogVet) och fadderister (Kogvetet) som tillsammans bildar Krogvetet - viktigt att inte blanda ihop!

Saft!

Du ska ha en... err... medium?

De första stapplande stegen för en nybildad nollegrupp

En nollegrupp måste givetvis även ha faddrar!

Det regnar inte, vi bara skyddar oss från solen med paraply!

En faddergrupp under rundvandring

Faddermiddag med den obligatoriska maträtten Tacos! Alla älskar Tacos!!!

Ett par federister gör stickprovskontroll och inspekterar kvalitén på våra Tacos. De verkar nöjda

NOM!

Dag 2

Som "embedded" reporter följde Cogito återigen grupp Magaluf under "kul på campus".

Reeeedo?

Steeeeeeeady!

Vi kan inte bara ha bilder på min nollegrupp, eller hur?

Kex

Kan du vissla Jonathan?

Gurgla låtar är jättekul!

Nollan underhåller inte bara sig själv utan även som här - random kårfolk i Kårallen

Limbo!

YES!

Här har vi ett dokumenterat fall av att StuFF faktiskt går ut och informerar sina medlemmar om deras arbete

Snurrig styrelse

Fadderpose

Utagning av lagkapten

KOM IGEN! NER MED DIG!!

Du har nått i skägget där...

FOUL gycklade

Presentation av laget inför filosofiska spelen

KapteneN

Dag 3

Tredje dagen bjöd på stadsvandring där nollan skulle lära känna Linköpings stadskärna lite bättre.

Kartläsare

Chefen föreläser om stångå-ån

Filbyterstatyn med fildelare

På kvällen spelades det touchball mellan faddrar och nollan. Faddrarna van 2-1

Dag 4

Så var det äntligen dags för Filosofiska spelen. KogVet gick inte till final, men spöade i alla fall PA. Bra jobbat!

Samling utanför Key-huset inför FS...

... bjöd på en del avslöjanden

Nollan smörjer in chiefen med solkräm. Det är viktigt att skydda sig!

Förväntningarna på topp!

Inte bara nollan och faddern var på plats. Även andra kogvetare slöt upp

Utkik

Laget

FRAMÅT!

Hammra spik i en planka. Något som Kogvetare uppenbarligen är väldigt duktiga på

Hopp!

Smörande för konferensiererna

Cheerleader!

Mänskligt torn!

Mänsklig mobil tron

Nom...

...OM NOM NOM NOM!

Faddrar. Utan dem kan man inte ha NolleP. GO FADDRAR!

Ironisk fadder

PAmp:arna övervakar

Dag 8

All världens mat. Eller middag på hjul som det hette på min tid. Här sitter vi och äter efterrätt hemma hoss Fanny.
Senare på kvällen eldade Fredrik utanför [hg].

Dag 11

Bamseklubben: Nollan skulle lära sig att hitta lite bättre i Ryd. Stationer med lekar var utplacerade vid de viktigaste punkterna som man bör känna till i Ryd. Koggidoren, Andreas gatukök, Skåland, Volleybollplanen och Hemköp.

Nollan använder egentillverkade signalflaggor

Grupp "Botten upp" i spänd förväntan på sin uppgift...

Som bestod i att köra ner handen i en hink med gröt och beskriva 12 föremål som finns i den

Sen skulle man kasta ägg... det gick sådär :P

Nollan skaffar extrapoäng genom att rulla nerför en kulle - Här väldigt snurrig nollan

Uppvisandet av en snigel gav extrapoäng!

Här traverseras vollybollplanen medelst läskbackar

Det gäller att leva på hoppet

Teamwork

Om man inte klarar uppgifterna kan man alltid fjäska lite :)

Festerister spexar och bjuder på sig själva

Dag 12

Äntligen kom den dagen då Nollan skulle bli Ettan. Efter en fördrink hos en Fadder bar det iväg till Zenit och senare till eftersläppet på NH

Jag har fyra kepsar ergo är jag bättre än dig

Favorit i pris "Vem fan tror att jag är en älg?"

Gyckel från Sångoglam.

Patetgyckel

KrogVet gyckel

Obligatoriska avslutningssången

Det var det hela. Nollan är mottagen och är nu Ettan. Det är bara att se fram emot nästa år!

Foto: Mattias Lindgren
Text: Mattias Lindgren & Cogito