Scribble of the dead

Titeln ovan kan tyckas vara lite kryptisk, det är egentligen två vilt skilda speltitlars om har sammanförts. Scribblenauts (Nintendo DS) och Typing of the Dead (Dreamcast/PlayStation2/PC) har en gemensam faktor, de använder båda text som spelinput. Vad är då det fräsiga med detta, kan undras. I Scribblenauts fall finns det en mycket enkel förklaring; det är jäkligt. Spelet går ut på att du ska lösa olika pussel genom att skriva in namnet på olika föremål direkt i spelet, varpå de förhoppningsvis materialiseras. Exempel på den typ av problem som kan uppkomma är att du ska föra en liten pingvin från ett isberg till ett annat utan att låta den hamna i vattnet på grund av elaka späckhuggare. Detta problem kan fördelaktigt lösas genom att du skriver in (i följande ordning) varmluftsballong, vinranka och handklovar. Nu har du allt som krävs för att kunna rädda den lilla pingvinen, alternativt kan du även skriva in ”pegasus” men, det är ju i det närmaste att fuska.




Scribblenauts går med andra ord ut på att du helt enkelt utmanar din egen fantasi, det finns miljarder olika sätt att lösa problem och som spelare har du en tillsynes oändlig mängd föremål till ditt förfogande, som kogvetare börjar man givetvis genast fundera över hur de har lyckats med allt detta. Spelmotorn heter Objectnaut och vad jag har luskat fram så tog det fem medlemmar av utvecklingsteamet ett halvår att gå igenom ordböcker, lexikon med mera för att skapa en databas av olika föremål inom spelmotorns ramar, utöver denna tid så sysslade man med att skapa grafik och AI. Hela processen kring hur de lyckades skapa grafik och matchande AI till de olika föremålen i spelen låter jag vara osagd, vad jag däremot kan gå i god för är att man med några få undantag (alkohol och sexuella referenser) kan få fram princip vadsomhelst i detta spel. Cthulhu, Longcat, Large Hadron Collider, Bigfoot, Velociraptorer med mera. Scribblenauts är ett bitvis fantastiskt underhållande spel med en i det närmaste oändlig potential, vilket gör det desto tråkigare att dess kontroll på Nintendo DS är allt annat än klockren, någonting som inte borde ha varit omöjligt att åtgärda kan tyckas.




Typing of the Dead är en annan typ av spel där du använder dig av textinput som en del av spelmekaniken, det är någonting så ovanligt som en arkadshooter, där du skjuter fiender genom att skriva in de små ord som ploppar upp ovanför deras huvuden i tid. Detta spel visar kanske inte på de mer sofistikerade sidorna av hur man kan använda textinput som del av spel men istället hur man kan ta ett koncept, vända upp och ner på det och ändå skapa någonting som människor faktiskt tycker om kan ha jäkligt kul med. Speciellt i de senare nivåerna av detta spel börjar de olika ord som ploppar upp ovanför de blodtörstiga zombiesarna bli fruktansvärt bisarra, någonting för omotiverade lågstadieklassare kanske? Zombieslakt och rättstavning, på en och samma gång!




Sist ut skulle jag vilja uppmärksamma ett spel jag stött på i förbifarten då jag läste AI, nämligen Façade (PC, MAC), ett riktigt häftigt spel som visar på vad man kan göra med AI och naturligt språk. Spelet skapades som ett experiment och interaktionen med karaktärerna i spelet sker helt via naturligt språk, du skriver och de svarar. AI’n är väldigt fascinerande, trots att spelet enbart utgår från ett scenario är ingen spelomgång sig lik, beroende på hur du interagerar och kommunicerar med karaktärerna förändras deras sätt att tolka det du säger. Rent spontant är det faktiskt väldigt uppfriskande att se ett spel som inkorporerar många olika delar och ämnen som tas upp på vårt program, allt detta paketerat på ett snyggt och underhållande sätt. Rekommenderas definitivt till alla kogvetare!


/Johannes Ahlström


Vidare läsning för den intresserade:

Scribblenauts
Typing of the Dead
Façade

KondVet åter i hetluften

Vitklädda KondVet försvarade KogVets gröna färger i söndagens innebandyturnering på Campushallen. Första matchen mot FLÅMKE slutade med en övertygande 10-3-seger, vilket stegrade förhoppningarna. Tyvärr slutade den trots allt ganska jämna drabbningen med Läk(t)arlirarna 4-7. Detta innebar att den avslutande gruppspelsmatchen mot Tomtar & Troll blev helt avgörande för vilket av lagen som skulle få spela final mot Läk(t)arlirarna.

Anna var verkligen med i matchen, liksom resterna från rymdfesten.

 Inställningen var som vanligt den bästa, men trots ett stort stöd från publiken (gisssa vem?) och att Tomtar & Troll spelade i det närmaste Box Play hela den första halvleken gavs inte den utdelning som krävdes. Den andra halvleken blev andlöst spännande: 5-6 var ställningen då endast 6 minuter återstod. I det läget plockade KondVets lagkapten och specielle målgörare Jonas fram trollstaven och skickade in 6-6 från kortlinjen.

KondVet tackar FLÅMKE efter vinsten i "bronsmatchen".

Målskillnadsaffären avgjordes dock inte till KondVets fördel. Med ett (1) gjort mål mer totalt tog sig Tomtar & Troll till final, medan KondVet fick lägga fokus på bronsmatch mot FLÅMKE. Efter första halvlek i denna match stod det här 6-3, och trots att bytena blev allt kortare och de tre första matcherna verkligen syntes på exposiviteten i löpningarna, hölls modet uppe.

Stina firade sitt sista framträdande i KondVet med en banan.

Exempelvis förde Fabian och Jonas en allvarlig diskussion om hur många mål per minut som skulle behöva göras för att man skulle komma upp i totalt etthundra. Denna målsättning uppnåddes dock inte - matchen slutade 12-7 - men de flesta var ändå vid gott mod efteråt. Detta gällde inte minst Fabian, Stina och Karin som (enligt egen utsago) gjorde sina sista matcher för KondVet. Och vad kunde då vara bättre än att avsluta med en seger?

Text & Foto: Magnus Johansson

Cogito testar: Fylle-SMS!

Inledning och bakgrund

Alla har vi väl varit med om att stå på [hg]:s toalett sent en lördagsnatt, blundandes med ena ögat för att kunna fokusera på skärmen till den mobiltelefon vi håller i handen, författandes vad vi just då uppfattar som spirituella/suggestiva/genialiska meddelanden till en mer eller mindre tveksam andra part. I eftertankens – och bakfyllans – kranka blekhet är det emellertid inte säkert att sms:en i utkorgen känns lika klockrena.

Oavsett vilket, är mobiltelefonen ett verktyg som den moderna människan inkorporerat som tjänare i sin vardag och det är därför önskvärt att den skall fungera så ergonomiskt och friktionsfritt som möjligt i de mest varierade situationer.

Syfte

Cogitoredaktionen beslöt att reda ut vilken sorts telefon som är människans bästa festkompis, genom att undersöka olika telefoners kapacitet gällande sms-konstruktion under influens av alkohol. Frågeställningen var: Vilken telefon är mest användarvänlig i fyllesms-situationen? Redaktionen vill även tillägga att testet blivit godkänt av den numera abdikerade (och saknade) cogitomedlemmen Oscar Carlsson, något som vi ser som en garanti för god forskning.

Metod

En nästan fullständig redaktion samlades i Ryd för gemensamt matintag innan testets början, för att garantera en så jämn och rättvis berusningsnivå som möjligt. En person agerade försöksledare och observatör, medan övriga fem var försöksdeltagare.

Fem telefoner av olika fabrikat och med olika egenskaper testades: En flashig iPhone 3G med touch-tangentbord, en SonyEricsson w890i med minimal knappsats, en sketen gammal Nokia 6300, en ihopfällbar Samsung (modell billig), samt en HTC s710 med utfällbart mini-tangentbord.

Varje telefon testades av varje person, det vill säga fem gånger, på tre olika fyllenivåer: nykter, salongs och karate. Nykter-nivåns syfte var att dämpa eventuella inlärningseffekter. Testet bestod i att samtliga fem försökspersoner fick en av ett Pythonskript automatgenererad slumpmässig mening på formen ” Den civiliserade dvärgen skrattade åt ett höghus.”, ”Det oförsiktiga staketet stönade till alla andra.” och så vidare, en mening per telefon. Sedan beräknades den sammanlagda tiden samt summan fel (felstavade ord, missade ord) som producerades på varje telefon.

Resultat

Ni kan utläsa resultaten i nedanstående diagram. Testet indikerar att iPhone är den överlägset snabbaste telefonen, både på varje fyllenivå och som medelvärde.

Även HTC:n gav goda resultat, vilket tyder på att tangentbordstelefoner är att föredra gentemot de med vanlig knappsats. Sämre till ligger den stackars Samsungen, som både tog lång tid att använda och irriterade försöksdeltagarna då den även genererade störst antal felaktiga sms.

Resultaten visar också, kanske till en och annans förvåning, att man blir markant snabbare på att sms:a på karatenivån.

Diskussion

Inledningsvis bör det påpekas att redaktionen ignorerar allt vad störvariabler, validitet och inlärningseffekter heter. Överlag hade försöksdeltagarna svårt att inse att det inte var den egna förmågan som testades, utan telefonernas, vilket ledde till ett utpräglat, och eventuellt av alkoholen förstärkt, tävlingsbeteende med aggressiva utrop såsom: ”Ditt ansikte är en störvariabel!” och ” Jag har ingen telefon? –Den är där! –Någon har inte suddat ut sin skit!”. I takt med att fyllenivån ökade, steg även förvirringen och försöksledaren hade ett tufft jobb att hålla ordning och reda på den tankade redaktionen. Någon uppvisade plötslig fascination för tekniken:”Det är så coolt att den snurrar –fucking awesome! Wii wii!”, och någon annan hade svårt att fokusera ”Kör nu innan jag somnar, nej, vänta!”.

Det som redaktionen tycker är mest intressant att diskutera är den etiska och praktiskt filosofiska frågan huruvida det skall anses som en god sak att kunna producera så korrekta sms på så kort tid som möjligt under influens av alkohol. Vill man verkligen att ens dimmiga intentioner skall kunna tolkas av mottagaren, eller är det bättre att ett fullständigt obegripligt sms landar i mottagarens inkorg och på så vis inte orsakar vare sig nytta eller skada? Ur det perspektivet kanske Samsung rent av är en vinnare i vårt användbarhetstest, medan iPhone förråder stenåldersmänniskan.

Text: Gro Dahlbom

Foto & grafik: Mattias Lindgren

Nazister, Knark & Liftarens Guide till Galaxen

Jag tänkte som långvarigaste (aktiva) åldring i Cogitoredaktionen dra en blänkare om vad vi egentligen håller på med. Detta är nostalgiskt dravel likväl som halvdesperata raggningsförsök efter nya meddlemmar (samt brutalt felstavat och halvdrucket i skrivande stund – men det spelar mindre roll). Som ensam förvirrad och vilsen etta för en väldig massa år sedan blev jag en blöt och dimmig kväll på [hg] tillfrågad av en bohemisk full person om jag inte ville skriva för Cogito. Om jag minns rätt var jag smått omsäker, rädd och pissnödig men skrev ändå ner mitt namn på insidan av klisterlappen på den okända mannens snusdosa. Efter någon dag damp det ner ett mail i min inbox och sedan satt jag i en soffa någonstans i Gottfriedsberg och pratade strunt och drack öl. Jag hade tagit mina första stapplande steg i Cogito.

Författaren själv efter att han avreagerat sig på ett stycke elektronik.

Sedan dess har jag haft väldigt roligt. Vi har tänjt gränser, provocerat, stuckit ut hakan, dansat med presslägg på [hg], recenserat okoggiga saker, druckit öl, snackat skit i timtal och gjort lustiga saker i kombination med alkohol. Men framförallt har jag kännt att det alltid funnits en varm famn av gemenskap oavsett människa, tro, ambition eller politiska åsikter. Cogitoredaktionen kan lätt framstå som lätt drogliberal [Ett av Cogitos gamla smeknamn KnarkVet]. Själv är jag inte drogliberal för fem jävla öre men har ändå alltid kännt att Cogitoredaktionen är som mitt andra hem. Alla får vara med och alla hör hemma här.

Cogito i färd med att testa fylle-SMS, artikel kommer snart!

Vi har gjort väldigt mycket kul under den tid jag varit här. Våra möten drar ut i timslånga utläggningar om allt mellan himmel och jord (återkommande teman är nazityskland, knark och liftarens guide till galaxen) över en öl eller en bit mat. Ofta på [hg], men ibland hemma hos någon med över en kopp té. Vi testar saker. Vi har inte riktigt kommit till saker som ”hästar” men vi har bockat av ”avreageringsmetoder” och nu senast fylle SMS (den artikeln kommer nästa vecka – stay tuned!). Jag har recenserat oanvändbara tjeckiska soldatsimulatorer, stekt köttbullar direkt på spisen, blandat ut blåbärssoppa med billiga 2,8:or från Willys och slagit sönder gamla videoapparater med en golfklubba. Mina bravader och äventyr är dock inte representativa för all den galenskap och gemenskap som cogitoredaktionen tillsammans genomlevt. Det är blott ett tomglas på [hg]. Vi är så mycket mer och vi har så mycket mer plats för fler!

Ett Cogitomöte som för ovanlighetens skull inte tar plats på [hg]

Så, hör av dig till redaktor[at]kogvet.se eller cogito[at]kogvet.se. Vi gör allt och ingenting, det finns plats för allt och alla!

Text & Foto: Mattias Lindgren