Nyligen snubblade jag över en notis om en amerikansk studie där de lyckats få blinda personer att kunna spela Guitar Hero. De flesta vet nog vid det här laget vad Guitar Hero är, men för de som totalt avstått från all sorts media de senaste åren är det ett TV-spel där spelaren får uppleva sina rockstjärnedrömmar i någons vardagsrum. Detta görs helst under festliga omständigheter och i gott sällskap. Själva spelet går ut på att spelaren med en miniatyrelgitarr i plast trycker på en eller flera färgade knappar med vänsterhanden och drar på en vippa med högerhanden i takt med en ström av både visuellt stimuli på TV-skärmen samt musik. När spelaren utför momentet rätt så ”spelar” denne gitarrbiten av låten som för tillfället spelas, samtidigt som häftiga rock ’n roll-manövrar och annat är frivilligt utfört av spelaren. För vidare beskrivning av hur man spelar Guitar Hero, uppsök youtube!
Men hur kan då detta funka för en blind person? Jag var tvungen att ta reda på sanningen! Svaret som jänkarna kommit fram till är att spelaren utrustas med en specialhandske med små, inbyggda vibratorer som ger signal när de olika fingrarna ska hamra ner på sin respektive knapp. De omvandlar alltså det visuella stimulit till haptiskt stimuli! På hemsidan finns ett youtube-klipp där det faktiskt ser ut som om det fungerar. Tyvärr så har de inte lyckats lösa problemet med att gitarrerna som finns till Guitar Hero har fem knappar och som du lätt kan se har din hand bara fyra fingrar(plus tummen såklart), så än så länge kan de blinda endast vara rockstjärnor på lägre svårighetsgrader där bara fyra knappar används. Dessutom är det egentligen inte Guitar Hero som handsken är byggd till, utan det öppna PC-plagiatet Frets On Fire, som finns att tillgå gratis.
Även med sina problem så ser det ju ut som det funkar, vilket i sig är väldigt häftigt. Guitar Hero-spelen kan vara en rejäl glädjespridare, och om någon tillbehörstillverkare får upp ögonen för detta så kan en liknande lösning dyka upp i handeln i framtiden. Dessutom kan liknande studier öppna dörrarna till nya kontrollmetoder i allmänhet. Nu har vi inte sett några fantastiska innovationer på området på ett tag, om man ska räkna Nintendo Wii till dessa, men det behöver inte tyda på att det inte knåpas bakom låsta dörrar runt om i världen.
Det finns även en hel, fin, vetenskaplig rapport att läsa, men den kostar 10$. Se längst ner på länken.
Länk till hemsidan för studien: http://www.eelke.com/index.html?blindhero.html
/André Kaplan
torsdag 27 november 2008
söndag 23 november 2008
Jag, robot
Varje år så anordnas på Chalmers Robot SM, en tävling där robotar möts i olika grenar. Som en del i marknadsföringen för evenemanget hängde Robot SM-folk utanför café JAVA en eftermiddag förra veckan. Två robotar stod på en cirkel och skulle putta ner varandra därifrån, ala sumobrottning. De hade inte möjlighet att skada varandra med några griparmar eller dylikt som i RobotWars som visas på någon tevekanal då och då, utan de knuffades bara. Robotarna som deltog var helt autonoma, och fick helt enkelt klara tävlingen på egen hand, utan hjälp av fjärrstyrning.
Titta, vad glad han är!
Titta, vad glad han är!Joakim Eriksson och Alexander Hedman från Elektronikföreningen Admittansens här på LiU (som hade hand om besöket från Chalmers) tycker att Robot SM är kul för att det är en utmaning och speciellt roligt är det när det fungerar. Dels är det viktigt att göra en robot som kan klara sig själv, med tillräckligt "smart" programvara och dels en som kan vara stark och tålig (t ex accelerera snabbt för att få ett övertag mot motståndaren).
När vi frågade de bägge admittansmedlemmarna frågor som vi koggers är intresserade av tindrade deras ögon naivt när de antog att allt som krävs för att få en tänkande och till fullo språkförstående agent är bra idéer och mer forskning. Som om det egentligen bara gällde att bygga ett tillräckligt högt torn för att nå svaret på allt. Det är tur att alla inte är lika skeptiska som studenterna på vårt program!
Robot SM går av stapeln 10 maj 2009 i Göteborg. Den som vill veta mer kan läsa på robotsm.se
/Sally och Lisa
onsdag 19 november 2008
Mirakulintest
Inledning och bakgrund
Höstens fömodligen allra hetaste mattrend är att inmundiga Mirakulin, ett glykoprotein som utvinns från den västafrikanska växten Mirakelbär. Proteinet binder till tungans sötmareceptorer men smakar inte särskilt mycket i sig. Det spännande inträffar när någon form av syra kommer i kontakt med tungan, reagerar med mirakulinet och receptorerna aktiveras. Plötsligen kan mirakulinanvändaren äta citron och tabasco utan problem – ett mirakel!
Växtens bär har traditionellt använts i västafrikansk matlagning för att göra sur mat lite smaskigare, men finns nu tillgängliga i bekvämt frystorkad pulverform för var och en med en internetuppkoppling och en hundralapp över.
Syfte
Då vi under vår universitetstid lärt oss att anta en skeptisk hålling och betrakta påståenden kritiskt, ville jag och min kompanjon Sally ta vårt ansvar och göra ett vetenskapligt test av mirakulinets effekter. Våra frågeställningar är således: finns det någon grund för mirakulinets påstådda effekter, och vilka av grundsmakerna förändrar de i så fall? Vad blir gott och vad blir äckligt?
En tapper vetenskapsman.
Metod
Försöket utfördes i en av deltagarnas kök i Studentryd, med måttlig belysning och under bestämt ignorerande av eventuella störvariabler. Efter att ha gjort en raid i vederbörandes kylskåp och noggrant ha gurglat mirakulinpulvret enligt anvisningarna tog en ivrig smaksession sin fart, under vilken ett formulär för livsmedlen, dess förändrings- och godhetsfaktor, ifylldes på en intervallskala från ett till fem.
Citroner, lime, clementiner, lök?!
Resultat
Testets starkast lysande stjärna var utan tvekan citronen, som fick en femma både i smakförändring och godhet. Den vanligen så sura smaken byttes mot delikat sötma och resulterade i en godisliknande upplevelse. Även naturell omild yoghurt uppskattades bortom sin vanliga strävhet och upplevdes som en delikat dessert med honungstouch. Det gick således inte att ta miste på mirakulinets försötande effekt. Clementin blev söt i överkant, som övermogen och till och med vatten smakade sötare än vanligt.
När det kom till starka smaker var mirakulinets verkan mindre tydlig. Chilin gick att tugga på till viss gräns, det blev starkt på tungan men inte smakmässigt. Värre var det med wasabin, som först smakade mesigt sött och sedan brände till med full styrka; och sambal oelek, som saknade styrka men kompenserade med en unken arom av ketchup och paprikapulver.
Chiliprovning.
Till testets bottennapp hörde oliver (jolmiga och lite tråkiga), kaviar (metallig bismak), dijonsenap (pepperotssmak men utan styrka) och en matsked kanel (precis som vanligt, aldrig en bra idé…). Mellanöl som bara smakade blask var heller ingen hit, och Jägermeister förlorade sin spets och smakade bara örtte med alkohol i.
Diskussion
Den slutsats vi kan dra av vår studie är att mirakulin gör sig bäst ihop tillsammans med frukt och andra livsmedel med viss syra. Kombinationer med sött är meningslöst och med salt vidrigt. Dess effekter på beska smaker är dock fortfarande outforskad, och något som framtida forskning med fördel torde kunna koncentrera sig på. Avslutningsvis bör man naturligtvis inte underskatta underhållningsvärdet i att äta en hel massa konstiga saker som smakar annorlunda än man är van vid…
Referenser
Intresserad av att testa själv? Köp ett ”party pack” på http://www.miraclefruit.co.uk/. Mirakulin må verka tveksamt men intar ställning som legal substans inom EU.
/Gro Dahlbom
Höstens fömodligen allra hetaste mattrend är att inmundiga Mirakulin, ett glykoprotein som utvinns från den västafrikanska växten Mirakelbär. Proteinet binder till tungans sötmareceptorer men smakar inte särskilt mycket i sig. Det spännande inträffar när någon form av syra kommer i kontakt med tungan, reagerar med mirakulinet och receptorerna aktiveras. Plötsligen kan mirakulinanvändaren äta citron och tabasco utan problem – ett mirakel!
Växtens bär har traditionellt använts i västafrikansk matlagning för att göra sur mat lite smaskigare, men finns nu tillgängliga i bekvämt frystorkad pulverform för var och en med en internetuppkoppling och en hundralapp över.
Syfte
Då vi under vår universitetstid lärt oss att anta en skeptisk hålling och betrakta påståenden kritiskt, ville jag och min kompanjon Sally ta vårt ansvar och göra ett vetenskapligt test av mirakulinets effekter. Våra frågeställningar är således: finns det någon grund för mirakulinets påstådda effekter, och vilka av grundsmakerna förändrar de i så fall? Vad blir gott och vad blir äckligt?
En tapper vetenskapsman.Metod
Försöket utfördes i en av deltagarnas kök i Studentryd, med måttlig belysning och under bestämt ignorerande av eventuella störvariabler. Efter att ha gjort en raid i vederbörandes kylskåp och noggrant ha gurglat mirakulinpulvret enligt anvisningarna tog en ivrig smaksession sin fart, under vilken ett formulär för livsmedlen, dess förändrings- och godhetsfaktor, ifylldes på en intervallskala från ett till fem.
Citroner, lime, clementiner, lök?!Resultat
Testets starkast lysande stjärna var utan tvekan citronen, som fick en femma både i smakförändring och godhet. Den vanligen så sura smaken byttes mot delikat sötma och resulterade i en godisliknande upplevelse. Även naturell omild yoghurt uppskattades bortom sin vanliga strävhet och upplevdes som en delikat dessert med honungstouch. Det gick således inte att ta miste på mirakulinets försötande effekt. Clementin blev söt i överkant, som övermogen och till och med vatten smakade sötare än vanligt.
När det kom till starka smaker var mirakulinets verkan mindre tydlig. Chilin gick att tugga på till viss gräns, det blev starkt på tungan men inte smakmässigt. Värre var det med wasabin, som först smakade mesigt sött och sedan brände till med full styrka; och sambal oelek, som saknade styrka men kompenserade med en unken arom av ketchup och paprikapulver.
Chiliprovning.Till testets bottennapp hörde oliver (jolmiga och lite tråkiga), kaviar (metallig bismak), dijonsenap (pepperotssmak men utan styrka) och en matsked kanel (precis som vanligt, aldrig en bra idé…). Mellanöl som bara smakade blask var heller ingen hit, och Jägermeister förlorade sin spets och smakade bara örtte med alkohol i.
Diskussion
Den slutsats vi kan dra av vår studie är att mirakulin gör sig bäst ihop tillsammans med frukt och andra livsmedel med viss syra. Kombinationer med sött är meningslöst och med salt vidrigt. Dess effekter på beska smaker är dock fortfarande outforskad, och något som framtida forskning med fördel torde kunna koncentrera sig på. Avslutningsvis bör man naturligtvis inte underskatta underhållningsvärdet i att äta en hel massa konstiga saker som smakar annorlunda än man är van vid…
Referenser
Intresserad av att testa själv? Köp ett ”party pack” på http://www.miraclefruit.co.uk/. Mirakulin må verka tveksamt men intar ställning som legal substans inom EU.
/Gro Dahlbom
torsdag 13 november 2008
Me SAD
Vinterdepression, eller seasonal affective disorder som det så fint heter på engelska är ett fenomen som jag tror att de flesta har hört talas om. Det handlar kort och gott om att när vi får för lite ljus under vinterhalvåret uppkommer det depressionsliknande syndrom. Efter att ha rotat runt bland diverse artikelsamlingar och hemsidor hittade jag en del material som påvisade att SAD (som ironiskt nog är förkortningen av seasonal affective disorder) är ett vedertaget och uppmärksammat fenomen. Det tycks finnas samband mellan SAD och den breddgrad man bor på, ju längre norrut, desto kortare vinterdagar. Exakt vad som orsakar SAD är något av ett mysterium, det finns forskning som menar att det handlar om en förskjutning av vår interna biologiska klockan kontra den externa klockan. Just denna teori är omdebatterad och studier där man försökt efterlikna detta visar inte på några direkt tydliga korrelationer.
Utöver detta finns det en hel uppsjö med andra teorier, där även de klassiska serotoninnivåerna har smugit in sig. Symptomen av SAD är väldigt spridda och att särskilja från andra typer av depressioner tycks vara marigt. En givande samlingsartikel jag fann i ämnet ”Seasonal affective disorder: A clinical update.” av Åsa Westrin och Lam Raymond tar upp lite olika behandlingsformer av SAD. Det fascinerande är att antidepressiv medicin och ljusterapi tycks ha lika stor effektivitet. Vad de kommer fram till är att det rent krasst mest handlar om patientens egna preferenser. De som huvudsakligen vill ha medicin uppvisar goda resultat, likaså de som i första hand vill prova på ljusbehandling mot SAD.
Det man kan ställa sig frågan är, huruvida mycket vi faktiskt tillskriver vanlig vresighet som SAD. Att kunna skylla på en lite missförstådd och mytomspunnen åkomma är ju ganska bekvämt när det kniper. SAD må vara en allvarlig åkomma, men misstänker du att någon vän till dig påstår sig lida av SAD, för personlig vinnings skull finns ett mycket handfast råd. Strålkastarljus in genom fönstret, klockan fyra på morgonen. Om personen mot förmodan klagar, kan du säga att det är för dennes eget bästa.
/Johannes Ahlström
Utöver detta finns det en hel uppsjö med andra teorier, där även de klassiska serotoninnivåerna har smugit in sig. Symptomen av SAD är väldigt spridda och att särskilja från andra typer av depressioner tycks vara marigt. En givande samlingsartikel jag fann i ämnet ”Seasonal affective disorder: A clinical update.” av Åsa Westrin och Lam Raymond tar upp lite olika behandlingsformer av SAD. Det fascinerande är att antidepressiv medicin och ljusterapi tycks ha lika stor effektivitet. Vad de kommer fram till är att det rent krasst mest handlar om patientens egna preferenser. De som huvudsakligen vill ha medicin uppvisar goda resultat, likaså de som i första hand vill prova på ljusbehandling mot SAD.
Det man kan ställa sig frågan är, huruvida mycket vi faktiskt tillskriver vanlig vresighet som SAD. Att kunna skylla på en lite missförstådd och mytomspunnen åkomma är ju ganska bekvämt när det kniper. SAD må vara en allvarlig åkomma, men misstänker du att någon vän till dig påstår sig lida av SAD, för personlig vinnings skull finns ett mycket handfast råd. Strålkastarljus in genom fönstret, klockan fyra på morgonen. Om personen mot förmodan klagar, kan du säga att det är för dennes eget bästa.
/Johannes Ahlström
onsdag 5 november 2008
Magisterprogrammet går i graven
1 november var sista dagen att välja kurser till våren för årskurs tre, som är den sista att vara antagen till magisterprogrammet i kognitionsvetenskap. Därmed var man också tvungen att bestämma sig för vilken examen man så småningom vill ta ut: treårig kandidat, med möjlighet att fortsätta på masterprogrammet, eller fyraårig magister.
Förra veckan präglades följaktligen av en hel del ångest och ambivalens bland treorna. Man fann sig plötsligen tvungen att börja fundera över och ta beslut kring sin framtid och planera vad man skall ta sig för de närmaste åren. Men nu är valet gjort, och enligt färska siffror från Annika Silvervarg valde 21 personer av 35 att skriva kandidatuppsats i vår, medan övriga stannar kvar på magisterprogrammet.
"Jag var först rätt inne på att ta ut en master", berättar Stina Andrén. "Men när valet faktiskt närmade sig började jag känna mig ambivalent. Det finns ju både för- och nackdelar med bägge alternativen. Till slut bestämde jag mig för en magister, trots allt. Jag gjorde valet dels på magkänsla, men också för att min uppfattning är att det ännu inte gör någon skillnad på arbetsmarknaden om man har en magister- eller masterexamen, och då är jag inte motiverad att plugga ett år extra och skriva fler uppsatser än nödvändigt. Jag tror att det i nuläget snarare är ämnet man väljer att skriva uppsats om som har relevans för ens framtida karriär."
Joel Johansson valde istället att skriva kandidatuppsats till våren. "Men självklart var det ett svårt val" säger han. "Det kändes så definitivt, ens framtid konkretiserades på något sätt. Det är ju något helt annat än att bara välja kurser." Joels plan är att fortsätta med en master efter kandidaten. "Jag valde kandidat för att jag ännu inte känner mig säker på hur jag vill inrikta mig. Och med mastern kan jag bredda mig då jag får läsa ett extra år. Just nu är jag mest intresserad av Kognition & Handikapp-mastern. Men vi får se hur jag känner efter att ha läst BIKS-kurserna ['kognitiva systems beteende i komplexa miljöer', tidigare 'beteende i komplexa system'] nästa år."
Annika Silvervarg har varit programansvarig för magister-, och sedemera kandidatprogrammet, sedan 2004. "När jag började kastades jag rakt in i Bolognaprocessen och omformningen av magisterprogrammet till ett kandidatprogram." berättar hon. "Det var ett kul och utmanande arbete. Men samtidigt som ett nytt utbildningsprogram 'föddes' så innebar det också att ett annat började närma sig sitt slut. Jämfört med andra utbildningsprogram har det haft ett ganska kort liv, men ett med mycket omväxling och utmaningar. Jag var med när det tog sina första stapplande steg 1994 och har sett hur det har växt, utvecklats och anpassat sig till sin mycket föränderliga omgivning."
I början fanns det inte någon tydlig arbetsmarknad för kognitionsvetare och de utexaminerade studenterna förväntades främst arbeta med forskning. Men sedan expanderade under 90-talet IT-arbetsmarknaden, vilken slukade kognitionsvetare tills dess att IT-bubblan sprack. Istället kom inriktningen BIKS, beteende i komplexa system, som nu är starkt område både inom forskning och som arbetsmarknad betraktat. "När programmet nu tar sina sista steg är det med vetskap om att det gett över 300 personer en god utbildning, varav jag är en av dem." fortsätter Annika. "Och jag är mycket tacksam över att ha fått vara dess följeslagare under dessa år."
/Gro Dahlbom
Förra veckan präglades följaktligen av en hel del ångest och ambivalens bland treorna. Man fann sig plötsligen tvungen att börja fundera över och ta beslut kring sin framtid och planera vad man skall ta sig för de närmaste åren. Men nu är valet gjort, och enligt färska siffror från Annika Silvervarg valde 21 personer av 35 att skriva kandidatuppsats i vår, medan övriga stannar kvar på magisterprogrammet.
"Jag var först rätt inne på att ta ut en master", berättar Stina Andrén. "Men när valet faktiskt närmade sig började jag känna mig ambivalent. Det finns ju både för- och nackdelar med bägge alternativen. Till slut bestämde jag mig för en magister, trots allt. Jag gjorde valet dels på magkänsla, men också för att min uppfattning är att det ännu inte gör någon skillnad på arbetsmarknaden om man har en magister- eller masterexamen, och då är jag inte motiverad att plugga ett år extra och skriva fler uppsatser än nödvändigt. Jag tror att det i nuläget snarare är ämnet man väljer att skriva uppsats om som har relevans för ens framtida karriär."
Joel Johansson valde istället att skriva kandidatuppsats till våren. "Men självklart var det ett svårt val" säger han. "Det kändes så definitivt, ens framtid konkretiserades på något sätt. Det är ju något helt annat än att bara välja kurser." Joels plan är att fortsätta med en master efter kandidaten. "Jag valde kandidat för att jag ännu inte känner mig säker på hur jag vill inrikta mig. Och med mastern kan jag bredda mig då jag får läsa ett extra år. Just nu är jag mest intresserad av Kognition & Handikapp-mastern. Men vi får se hur jag känner efter att ha läst BIKS-kurserna ['kognitiva systems beteende i komplexa miljöer', tidigare 'beteende i komplexa system'] nästa år."
Annika Silvervarg har varit programansvarig för magister-, och sedemera kandidatprogrammet, sedan 2004. "När jag började kastades jag rakt in i Bolognaprocessen och omformningen av magisterprogrammet till ett kandidatprogram." berättar hon. "Det var ett kul och utmanande arbete. Men samtidigt som ett nytt utbildningsprogram 'föddes' så innebar det också att ett annat började närma sig sitt slut. Jämfört med andra utbildningsprogram har det haft ett ganska kort liv, men ett med mycket omväxling och utmaningar. Jag var med när det tog sina första stapplande steg 1994 och har sett hur det har växt, utvecklats och anpassat sig till sin mycket föränderliga omgivning."
I början fanns det inte någon tydlig arbetsmarknad för kognitionsvetare och de utexaminerade studenterna förväntades främst arbeta med forskning. Men sedan expanderade under 90-talet IT-arbetsmarknaden, vilken slukade kognitionsvetare tills dess att IT-bubblan sprack. Istället kom inriktningen BIKS, beteende i komplexa system, som nu är starkt område både inom forskning och som arbetsmarknad betraktat. "När programmet nu tar sina sista steg är det med vetskap om att det gett över 300 personer en god utbildning, varav jag är en av dem." fortsätter Annika. "Och jag är mycket tacksam över att ha fått vara dess följeslagare under dessa år."
/Gro Dahlbom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)