Magisterprogrammet går i graven

1 november var sista dagen att välja kurser till våren för årskurs tre, som är den sista att vara antagen till magisterprogrammet i kognitionsvetenskap. Därmed var man också tvungen att bestämma sig för vilken examen man så småningom vill ta ut: treårig kandidat, med möjlighet att fortsätta på masterprogrammet, eller fyraårig magister.
Förra veckan präglades följaktligen av en hel del ångest och ambivalens bland treorna. Man fann sig plötsligen tvungen att börja fundera över och ta beslut kring sin framtid och planera vad man skall ta sig för de närmaste åren. Men nu är valet gjort, och enligt färska siffror från Annika Silvervarg valde 21 personer av 35 att skriva kandidatuppsats i vår, medan övriga stannar kvar på magisterprogrammet.

"Jag var först rätt inne på att ta ut en master", berättar Stina Andrén. "Men när valet faktiskt närmade sig började jag känna mig ambivalent. Det finns ju både för- och nackdelar med bägge alternativen. Till slut bestämde jag mig för en magister, trots allt. Jag gjorde valet dels på magkänsla, men också för att min uppfattning är att det ännu inte gör någon skillnad på arbetsmarknaden om man har en magister- eller masterexamen, och då är jag inte motiverad att plugga ett år extra och skriva fler uppsatser än nödvändigt. Jag tror att det i nuläget snarare är ämnet man väljer att skriva uppsats om som har relevans för ens framtida karriär."

Joel Johansson valde istället att skriva kandidatuppsats till våren. "Men självklart var det ett svårt val" säger han. "Det kändes så definitivt, ens framtid konkretiserades på något sätt. Det är ju något helt annat än att bara välja kurser." Joels plan är att fortsätta med en master efter kandidaten. "Jag valde kandidat för att jag ännu inte känner mig säker på hur jag vill inrikta mig. Och med mastern kan jag bredda mig då jag får läsa ett extra år. Just nu är jag mest intresserad av Kognition & Handikapp-mastern. Men vi får se hur jag känner efter att ha läst BIKS-kurserna ['kognitiva systems beteende i komplexa miljöer', tidigare 'beteende i komplexa system'] nästa år."

Annika Silvervarg har varit programansvarig för magister-, och sedemera kandidatprogrammet, sedan 2004. "När jag började kastades jag rakt in i Bolognaprocessen och omformningen av magisterprogrammet till ett kandidatprogram." berättar hon. "Det var ett kul och utmanande arbete. Men samtidigt som ett nytt utbildningsprogram 'föddes' så innebar det också att ett annat började närma sig sitt slut. Jämfört med andra utbildningsprogram har det haft ett ganska kort liv, men ett med mycket omväxling och utmaningar. Jag var med när det tog sina första stapplande steg 1994 och har sett hur det har växt, utvecklats och anpassat sig till sin mycket föränderliga omgivning."

I början fanns det inte någon tydlig arbetsmarknad för kognitionsvetare och de utexaminerade studenterna förväntades främst arbeta med forskning. Men sedan expanderade under 90-talet IT-arbetsmarknaden, vilken slukade kognitionsvetare tills dess att IT-bubblan sprack. Istället kom inriktningen BIKS, beteende i komplexa system, som nu är starkt område både inom forskning och som arbetsmarknad betraktat. "När programmet nu tar sina sista steg är det med vetskap om att det gett över 300 personer en god utbildning, varav jag är en av dem." fortsätter Annika. "Och jag är mycket tacksam över att ha fått vara dess följeslagare under dessa år."

/Gro Dahlbom

Ett besök i Umeå

En hopplöst tidig morgon i oktober månad åkte några kogvetare från Linköping till Umeå för att träffa andra representanter för olika kognitionsvetenskapliga lärosäten i landet. Då det ansågs vara lite väl ambitiöst att åka bil hela vägen till Umeå var planen att vi skulle flyga från Stockholm-Bromma, även om vi fick oss ett litet äventyr efter att ha fastnat i säkerhetskontrollen och missat planet på Bromma. Det var bara att kasta sig i en taxi och flyga från Arlanda istället - en flygning som (givetvis) blev försenad en timme eller två. Typiskt.

I Umeå, där det också bor kogvetare, tycker man väldigt mycket om neurologi, men även lite neuropsykologi och lite data står på menyn. Lingvistikgrenen, som hos oss kanske inte är den absolut största, är i Umeå ännu mindre. Däremot tycker man om att läsa tvärvetenskapliga kurser - kurser som rör sig inom två eller tre ämnen på samma gång, vilket gör att kogvetaren från Umeå kanske snabbare bildar sig en bild av vad kognitionsvetenskap är i sin helhet, medan vi i Linköping mer läser om delvetenskaperna i sig själva, med de arbetsmetoder och perspektiv som dessa innehåller. I Umeå är man också duktiga på att jobba med andra program i projektkurser, vilket ofta innebär andra studenter på motsvarigheten till hälsofakulteten (som undertecknad glömt namnet på) och forskare i (surprise surprise!) klinisk neurologi.

Vid själva konferensen var även representanter för andra lärosäten och vi fick höra en del av vad de andra pysslade med. Bland annat håller en antologi på att författas, där planen är att den ska användas som kurslitteratur i introduktionskurser i kognitionsvetenskap runt om i landet. Till denna antologi har samtliga lärosäten bidragit med olika delar, där vi i Linköping (om mitt minne inte sviker mig, för mina anteckningar gör det definitivt) bidrar med ett kapitel om distribuerad kognition och BIKS. Antologin finns i ett första utkast i skrivande stund, och kommer vara färdig lagom till nästa hösttermin, för att användas i introduktionskurser. Antologin ges ut av Studentlitteratur.

Här talas det om antologi.

Det talades även om kvalitetssäkring av uppsatser i kognitionsvetenskap runt om i landet, genom att upprätta en gemensam bedömningsmodell för uppsatser (och eventuellt en gemensam betygskommitté). För att stimulera intresset om att skriva bra uppsatser har man diskuterat att årligen ha en nationell uppsatstävling, där varje lärosäte skickar in sina bästa uppsatser till varandra och bedömer vem som skrev den bästa uppsatsen. Exakt vad man vinner kom man inte fram till, men att priset skulle kunna bli bling-bling diskuterades och vann (om inte annat) ett visst (humoristiskt) stöd.

Avslutningsvis diskuterades även en nationell inventering av kognitionsvetenskapliga masterkurser. Då kurserna på masternivå är förhållandevis avancerade, men studenterna relativt få, så kan det bli svårt för varje lärosäte att erbjuda ett brett utbud på sina masterkurser. Därför gjorde närvarande lärosäten en sammanställning (givetvis utförd quick’n’dirty) av intressanta kurser, och upptäckte att man har ett förvånansvärt litet överlapp i sina kursutbud. Någon slags förhoppning är att man som masterstudent då ska kunna komplettera sin utbildning t ex med en avancerad kurs i (surprise surprise!) neurologi i Umeå om man inte kan hitta den lokalt. Hur det ska gå till rent praktiskt är inte helt klart, men det diskuterades bl a en variant med distansläsning med ett par intensivdagar.

Umeå-middag!

Konferensen var både kort och intensiv, och strax efter diskussionen om masterkurser skyndade vi oss till flygplatsen för att inte missa planet igen. Personligen hade jag en förhoppning om att se något av Umeå - och det fick jag! Gångvägen mellan campus och Jakobs lägenhet (min och Roberts värd, som råkar vara kusin med Christian [Kricke] i trean) 4 gånger samt 2 taxibilar mellan campus och flygplatsen. Bättre än ingenting, antar jag.

Vid pennan: Oscar Carlsson, årskurs 3
För faktan: Robert Krevers, kogvet-master årskurs 1

Intervju med festerichefen

I dessa dagar då alla tycks ha tentor och andra hemskheter ser många fram emot lite festligheter. Den i särklass mest omtalade (såklart!) festen är givetvis Tentakravallen, som anordnas av bland annat KogVets egna KrogVet, och vad kan då vara bättre än att prata lite med en av de många organisatoriska hjärnorna bakom detta?

Anna Tullberg är festerichef (vilket inte borde ha undgått någon vid det här laget) och jag har fått privilegiet att göra en kort intervju med denna mycket upptagna kvinna.

Festerichefen.

Hur mycket organisation ligger det bakom Tentakravallen?

Kravallen anordas av Bi6, D-group och oss inom KrogVet, redan i våras började vi hålla möten. Det är möten i olika arbetsgrupper, möten mellan arbetsgrupper med mera. Vi blev klara med grovjobbet i somras, men det mesta arbetet har gjorts efter Nolle-P. Det har varit en ofantlig mängd mail, checklistor och möten minst en gång i veckan ända sedan i våras.

Vad har ni gjort på dessa möten?

Allt från att kontrollera huruvida Kårallen faktiskt har varit bokad till att se över dekor och PR. Det är otroligt många saker som ska fixas, posters för reklam, ljud och ljus i Baljan, arbetsscheman, rökrutor och se till att vakterna faktiskt vet om att de kommer få jobba en extra timma under kvällen.

Man lär sig otroligt mycket under tiden, vi måste hela tiden ligga steget före för att inte missa någonting. Sedan rör det sig om ganska stora summor pengar också, så om någonting skiter sig står man ansvarig inför hundratals människor.

Rent planeringsmässigt så har det gått väldigt bra, nu hoppas jag bara att allting ska gå i lås. Att många köper våra färgglada drinkar och provar på de många olika ölsorterna.

Finns det någonting magiskt över natten som komma skall?

Vi kommer att ha eldjonglörer och levande skyltdockor bland annat.

Eldjonglörer? Hur fasen har ni fått tag på dem?

När väl temat Magic Night fastlogs så kom jag att tänka på cirkus. Sagt och gjort tog jag kontakt med Norsholms cirkus och efter lite mailkontakt så fick PR-gruppen fortsätta samarbetet. Och det har gått kanon!

Hur mycket hade du att säga till om temat på kravallen?

KrogVet hade redan en mycket bra ide som vi arbetade vidare på.

Har det varit god respons inför kravallen?

Tentakravallen blir större och större för varje år känns det som, vi sålde slut på biljetterna fort och det tror jag förvånade många. Detta eftersom det ”bara” var en tentakravall, folk köade för biljetterna och nu säljs dem för betydligt mycket mer än 60kr på svarta marknaden, det är väldigt kul.

Förutom erfarenheten och nya vänner så är vår lön för mödan att alla ska komma till kravallen för en magisk kväll, och förhoppningsvis hitta hem med ett leende på läpparna.

/Johannes Ahlström

Initiative Chalmers: "Den mänskliga faktorn...?"

Om man kör från Linköping klockan sex på morgonen i början av oktober så kommer solen att gå upp ungefär i Jönköping, förutsatt att man kör ditåt. Det gjorde ett par bilar fullastade med trötta men förväntansfulla koggers den 7:e oktober för att besöka konferensen "Den mänskliga faktorn..?" på Chalmers i Göteborg.

De olika talarna berörde den flora av begrepp som har växt upp i anknytning till hela idén kring hur människor fungerar tillsammans med teknik. På bilden här ovan syns några; Human Computer Interaction, Human System Interaction, Människa-Maskin-Interaktion, Människa-Data-Interaktion, Human Factors Engineering och Human Machine Engineering - de förklarar alla ungefär samma sak, med viss modifikation, nämligen hur system ska utvecklas för att på ett vettigt sätt kunna fungera ihop med de som använder dem.

Konferenseierer för tillställningen var MariAnne Karlsson (professor i människa-tekniksystem) och Margareta Lützhöft (universitetslektor "human factors", som även berättade om forsking kring sjöfartssäkerhet som bedrivs på Chalmers.

Bland talarna syntes Håkan Alm från Luleå Universitet som spekulerade i huruvida det skulle kunna vara lämpligt att styra en bil med joystick istället för ratt. Erik Hollnagel gav i princip en snabbspolad version av BIKSettan där han förankrade Human Factors historiskt och förklarade att det egentligen problemet är att vi (människorna) blivit beroende av (tekniska) system som vi inte, till fullo, förstår oss på. Syntes gjorde även Tomas Berns (www.ergolabb.se) som redogjorde för arbetet kring en standardisering av hur användbara produkters utveckling ska gå till och Conny Holmström från Vattenfall som gav en detaljerad beskrivning av hur ett kärnkraftverk är uppbyggt. Vi fick även ett mer vardagligt inslag där vi satt och lyssnade i Jettie Hoonhout från PHILIPs presentation om utvecklingen av hur en fjärrkontroll med vilken man kan ändra färg på en tillhörande lampa skulle kunna vara utformad och Patrick W Jordan som på ett mycket försäljarmässigt sätt introducerade oss för vad som kommer efter användbarhet, nämligen affekt (att man ska känna något för en produkt, att den ska tilltala en viss målgrupp i fråga om funktioner och utseende).

Summerade gjorde Stig Franzén (professor, Chalmers tekniska högskola) genom att säga att kontexten är viktig och att Human Factors Engineering är viktigt. Sammanfattningsvis kan jag, som kogvetare, säga att det var häftigt att lyssna på så många, så vitt skilda talare och förstå precis vad de menade när de pratade om vikten av användbarhet och att se att människan är en del av systemet. Det ingav hopp för framtiden!

/Sally Ståhl

1984

Jag har nyligen läst boken 1984, skriven av George Orwell. 1984 gavs ut 1948, åldern tilltrots upplevs boken som modern och trovärdig. Boken handlar om en man vid namn Winston Smith och hur han hanterar vardagen i en framtid där staten, eller det styrande organet, är allsmäktigt och har insyn i allas liv. Världen har efter andra världskrigets slut delat upp sig i ett fåtal supermakter som krigar mot varandra.

I 1984 är alla övervakade konstant, antingen via anonyma angivare eller små teveapparater i hemmen. Winston som berättelsen cirkulerar kring är anställd av partiet (det enda tillåtna) Ingsoc och jobbar som historierevisionist på ”Ministry of Truth”. Hans jobb är att revidera och skriva om tidningsmaterial med mera för att passa den världsbild Ingsoc förmedlar. Personer som hamnar i trubbel med partiet blir ”unpersons”, de förs bort och avrättas för att sedan bortredigeras från alla handlingar som någonsin existerat.

Detta är en mycket kort beskrivning av boken, men ger en viss fingervisning över det rådande samhällsskicket i en påtänkt totalitär regim. Utan att avslöja alltför mycket kan jag delge att boken tar upp princip allting man kan önska läsa som en kognitionsvetare. Det är välutvecklade karaktärer, action, relationer och diverse pseudovetenskapliga psykologiska teorier som varvas med propaganda och galenskap. Begrepp såsom ”thoughtcrime” och ”doublethink” fann jag väldigt fascinerande, de förklaras utförligt i boken. ”Thoughtcrime” handlar om att tänka upproriska tankar, och metoderna för att upptäckta detta som presenteras i boken är bitvis ganska fascinerande. Det talas om olika former av ansiktsigenkänningssystem i teveapparaterna för att kunna upptäcka specifika tankemönster. Metoder beskrivandes hur Ingsoc hjärntvättar individer och försöker kontrollera deras tankar förekommer också.

Ett begrepp som har myntats av denna bok är ”Big Brother” och samhället som associeras med detta. ”Big Brother” är partiledaren för Ingsoc i 1984, han symboliserar partiets ständiga närvaro och insyn. Sett ur ett modernt perspektiv finner jag den dystopiska framtidsvisionen skrämmande relevant i dagens samhälle. Jag må vara något av en konspirationsteoretiker, men de kopplingar man kan se till aktuella och reella händelser är många. I boken är de ständigt förekommande krigen mellan supermakterna ett centralt tema, det relevanta är inte vilken fiende man krigar emot, utan att denna fiende alltid existerar. Vinner man över en fiende kommer nästa, fienderna är för befolkningen abstrakta och föränderliga begrepp. Staten Ingsoc skapades under premissen att skydda invånarna från just fiender, ett svepskäl för att införa en totalitär stat. För att återknyta detta till aktuella händelser kan man snegla lite på den alltjämnt puttrande FRA-debatten. Här har ett av de centrala argumenten för införandet av massövervakning varit just skydd mot fienden, en abstrakt och icke definierad fiende.

Kameraövervakningen blir mer och mer utbredd för var dag som går, på östgötatrafikens bussar kan man läsa ”Kameraövervakning för din och chaufförens trygghet”. Jag anser inte att all kameraövervakning och andra former av kontroll är av ondo, men att det börjar bli dags att sitta ner och reflektera lite. Hur långt bör man gå i trygghetens namn, var ska gränsen dras? 1984 väcker många tankar och funderingar, sedan är den förbaskat underhållande också.

Läs den.

/Johannes Ahlström