Redaktören har ordet

Över två veckor och en ny tentapluggssession har förflutit sedan jag valdes till Cogitos nye chefredaktör och allsm... - (host!) - ansvarige utgivare, och det är nu dags att krypa ut ur skuggan av min väldige företrädare. Att få verka som befälhavare för KogVets mäktiga informationskanal innebär en ära som är högst svårbeskrivbar. I den bemärkelsen att jag nu ansvarar för att tjata ihop folk till de sedvanliga mötena (eller bullshitkonferenserna) på [hg] och förse ådrorna med nytt, friskt blod innebär posten också en viss utmaning. Men jag ser fram emot den och tror, möjligen lite naivt, att jag har ett bra förtroende från mina medarbetare.

Jag vill inte utge detta för att vara en ledare i den normala bemärkelsen. På mötena har möjligheten att låta Cogito gå från religiöst och politiskt obundet till multiextremistiskt, men jag kan lite förenklat säga att vi får ta "ett steg i taget" med den saken. Högre prioritet har följetongerna Cogito frestar och Cogito testar, samt nyhetsinslag från aktiviteter som rör sektionsarbetet i stort. Om jag för ögonblicket får lägga sarkasmerna åt sidan, vill jag säga att mitt mål är att just utöka bevakningen av det arbete sektionen gör på marknadsförings- och utbildningsplanen. Till detta kommer en punktmarkering av Nolle-P i höst, för att bara inte tala om det tryckta nummer av Cogito som så många trogna läsare länge sett fram emot (och som kanske kommer att realiseras).

Slutligen vill jag be om ursäkt för den skakiga inledningen av mitt chefredaktörskap. Jag skyller fadäserna på slarviga medarbetare (uteblivna bilder), guppig startsträcka (inlägg med fler taggar än enskilda tecken) och den brusiga kanalen (förväxlingen beträffande tillsättningen av sektionenskassörsposten). Bättring utlovas.

Er inledande vägledare genom den postgymnasiala irrfärden,

Magnus Johansson