I natt kom regnet för första gången på evigheter. Redan van vid strålande vårdagar så nära gränsande till sommar att det bara tycks finnas ett tunt smörpapper som skiljer dem åt, surade jag en stund över min gröt. Sedan föreställde jag mig hur allt nu skulle komma att slå ut i betvingande grönska och förlät den våta asfalten och de grå skyarna.
Övergången årstider emellan tycks vara ett av de främsta bevisen på att vi människor inte är så rationella som de AI-agenter vi kanske vill prestera som. Det mörka halvåret känner vi oss tröttare, mer melankoliska och sårbara för vardagens motstånd; och fast det känns förnedrande att påverkas av något så trivialt som vädret så kanske vi erkänner att det här med höstdepression, det är nog inte så främmande trots allt. När våren sedan plötsligt kliver fram är det ett faktum: visst är vi obestridligt biologiskt och naturbundna varelser!
För så fort solen orkar sig igenom molntäcket sitter studenter som klistrade längs Corsons husfasader iklädda solglasögon och upprullade t-shirtärmar. Bara timmar in på vårens första eftermiddag doftar hela Ryd grillning och kön till Bosses nyöppnade glassbar ringlar lång. Folk drabbas av någon slags yster glädjepsykos och plötsligt är varenda människa trevlig, generös och lättsam.
För att fortfarande kunna prestera stänger vi in oss i B-husets dunkelt elektriska vacuum dit inga årstider når. I SU-pul och café Java kan man åtminstone tillfälligt förtränga att våren exploderar där utanför och på så vis få lite skolarbete gjort. Men lindringen är tillfällig. Årstidens berusning lämnar inte helt våra kroppar och det är svårt att känna att hemtentor och mellangruppsexperiment är relevanta i tider som dessa.
Förlösta och yra som vore vi nyvakna beter vi oss således irrationellt och kortsiktigt och prioriterar bort seminarieläsning till förmån för beachvolley och öl på hg:s uteservering . Det verkar det som om vi är programmerade att suga ut varje solstråle ur den ljuva årstid som ligger framför oss. Nästan stressade av minnet av en oändligt lång, oändligt mörk och oändligt kall vinter som liksom ligger lagrat i våra ryggrader, integrerat med vår varelse.
På morgnar och förmiddagar cyklar jag nedför Vallabacken. Mitt i backen blundar jag några få sekunder; känner hur hjulen rullar allt fortare, känner fartvind och sommardofter mot mitt ansikte, känner pirr i magen och ser mot ögonlocken hur solen silar genom det sprödgröna lövverket. Då ter det sig som om tanke och känsla vore ett, det är nästintill omöjligt att skilja dem åt. Och jag tänker att hit, hit kan datorerna aldrig nå, för det här är mänsklighetens essens. Eller?
Text: Gro Dahlbom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar