Nollan är här!

Nollan har förrvisso varit här i snart en vecka nu, men såhär ser den ut. Vi önskar dem alla en rolig nollning och återkommer med bilder och text angående deras eskapader.

/Cogito

En kognitionsvetares våndor

Tjugo minuter har gått och jag konstaterar att jag rört mig mindre än tio meter framåt. Att Ikea märkt upp sitt nya självbetjäningssystem med ”Snabb-kassor” verkar antagligen vara en stor missuppfattning från företagets sida eller ett ondskefullt, ironiskt skämt. Folket som står i de vanliga kassorna far förbi och jag känner mig lite som en åkgräsklippare på Autobahn. Just när hoppet hade börjat rinna ut och jag nästan fyllt i min adressändring till ”Kassa 5, Ikea” så kommer äntligen familjen framför mig fram till kassorna. ”Ja, då är man snart ute” tänker jag, och genast motbevisades jag av den högre makt som brukar motbevisa mig. Familjen ifråga ska tydligen dela upp sina saker för att kunna ockupera maximalt med plats och går var och en till en egen självbetjäningstation.

Detta kanske ni tro skulle leda till att hela köpprocessen skulle gå snabbare, för det verkar ju logisk. Och så hade det kunnat vara, om personerna i hade haft mer än fyra hjärnceller att dela mellan sig. Istället måste de få hjälp av personalen i varenda steg på datorn för att kunna genomföra sina köp.

När man sedan själv ska göra sina köp så möts man av en stor blå knapp märkt ”Påbörja köp”. Och alla alternativen som följer är tydligen och markerade med stora tydliga och färgglada bilder. Tillräckligt för att en femåring skulle förstå dem, eller en vuxen med en femårings intellekt. Jag hade ställts öga mot öga med ett av mänsklighetens för närvarande största problem: Folk är idioter.

Och ett problem som folk på kognitionsvetenskap kommer råka ut för när det kommer till utformning av saker och ting är just att många människor är korkade. Och då inte korkade som i ”Jag kan inte 7:ans multiplikationstabell” utan snarare på nivån ”Va? Är det en dålig idé att förvara katten i mikrovågsugnen?”. Och tittar man på löpsedlarna på våra tidningar så får man en stark känsla av att det bara blir ett större och större problem.

Så hur gör man in praktiken för att utveckla system när man ständigt har ökande krav på simplare gränssnitt? Hur långt ska man gå med förenklingen? Kan det vara så att folk blir dummare av alltmer användarvänliga system? Ingen aning. Men det finns ett uttryck som tragiskt nog är sant: ”Om någon någonsin skapar ett idiotsäkert system så kommer någon skapa en bättre idiot”

Text: Johan Felixsson

Intryck från SOF

Förkortningen SOF står givetvis för studentorkesterfestival.

"Hej, vill du möjligtvis köpa sof-programmet? En sof-tidning kanske? DU vill ha en sof-tidning! KOMIGEN KÖP SOF-TIDNINGEN!!!"

Jag misstänker att folk börjar ana en viss desperation i min röst, då deras alltjämt nekande svar börjar ackompanjeras med ett lätt tillbakaryggande. Dags att boosta mina telefonförsäljar-superpowers igen, ta till übertrevlighetsrösten med socker på, och övertyga varenda Linköpingsbo att deras liv garanterat kommer att bli komplett med SOF-programmet i sin ägo. Till slut blev alla tio tidningar jag som "byggare" skulle kränga sålda, och om det berodde på min ungdoms glada år som säljare eller det faktum att jag hade en polis-maskeraddräkt på mig står oklart.

Evenemanget innebär en överhängande risk att man har apkul.

Nu väntade det roliga: att få gå med i kårtegen! Och med "väntade" menar jag verkligen vääääntade. Som byggare blir det en hel del episoder av dötid att slå ihjäl, och då är det tur att man är beväpnad med vattenpistoler. Vi i KrogVet fick äran att benämnas byggare utan att ha byggt ett enda löv, men vi bidrog med lag och ordning utklädda till konstaplar för Majjas flak. Vår oändliga hårdhet mjukades upp lite i kanterna av en dansant herre med kråsigt bröst i orkestern bakom oss, som envisades med att bjuda upp till vals i tid och otid.

Efter EU-valet är Linköping känt för sitt höga antal fildelare.

Till slut bar det av genom staden i krypande fart, och under tiden så bibehölls ordningen på flaket, åtminstone mellan vattenkrigen (nej, vi vattnade inte växterna). En och annan betraktande KogVetare fick sig däremot en dusch. Aldrig har jag blivit förevigad på så många kort av så många olika människor vid ett och samma tillfälle, men som icke-student kanske SOF-kårtegen är en av årets mest spännande händelse, säkert värd att ha ungefär 300 miljarder foton på!

Bängen trålar.

Text: Fanny Molander

Foto: Mattias Lindgren