Lättillgänglig psykologi - för kogvetare och fler därtill.

Om man som undertecknad tyckte att KogPsyken, kursen i kognitiv psykologi som ges i ettan på vårt program, har varit en av de mest intressanta under studietiden, eller för all del bara är lite lagom intresserad av psykologi, kan man surfa in på psykologifabriken.se. Sajten är uppstartad av två psykologistudenter vid LiU respektive Uppsala universitet och dess mission är att sprida populärvetenskaplig psykologi till folket. Eller som John Airaksinen, en av grundarna, säger:" Tanken med Psykolgifabriken är att testa hur man kan göra vetenskapen tillgänglig, rolig och relevant för personer som inte arbetar i branchen. Mycket av det vi gör är intressant även för de initierade, men framförallt vill vi försöka nå ut bredare, till den intresserade delen av allmänheten". Detta ska ske genom artiklar och bloggar på sajten, podcaster och föreläsningar.


Det första som slår mig när jag kommer till Psykologifabriken är att sidan inte alls ser ut att vara i den test-fas som John påstått. Den är snygg. Ljus och luftig med mycket bilder ger den ett lättläst intryck och torde inte skrämma iväg någon. Den ser helt enkelt ut lite som en glossig mediesajt, fast med mindre reklam och mer innehåll. Dock är sidan lite svårnavigerad, det är inte helt lätt att få grepp om vad de olika klatchiga avdelningarna som "Mediemaskinen" och "Föreläsningslabbet" innehåller och hur stor/djup sajten är.

Innehållet som sådant är dock föredömligt. Det är en svår balansgång att hålla internetpublicerade texter tillräckligt korta för att man ska ha tålamod att läsa dem och inte surfa vidare, men tillräckligt långa för att tillgodose ett intressant djup, och här lyckas psykolgifabriken väl. Ämnena är varierande och aktuella och återges på ett lättsamt sätt. Som insnöad akademiker kan man sakna referenser och ibland tycka att läsningen blir för grund – men det är inget att hänga upp sig på. Psykologifabriken är helt enkelt som en webbasterad Illustrerad Vetenskap fast med smalare ämnesområde, mer kultur- och samtidsförankring och humor. Rekommenderas!

/Gro Dahlbom

Carl Allen pressar reaktionstiden.

I komedin Yes Man övertalas Jim Carreys rollfigur, den livströtte lånehandläggaren Carl Allen, att ingå förbund med motivationscoachen Terrence Bundley och säga ”ja” till allt och alla. Till att börja med är Allen tveksam till att släppa in ett nytt ord i sitt liv, men efter att ha kommit i kontakt med den söta sångerskan-fotolärarinnan Allison börjar han inse vad det nya konceptet kan åstadkomma för honom. Allen tillåter sig själv att gå med på det ena galna upptåget efter det andra. Frågan är inte om, utan när, han ska gå över gränsen.


Vänta nu. Vilken gräns är det vi talar om? En vanlig, simpel livsbejakare skulle givetvis syfta på gränsen för hur mycket man bör acceptera innan hjärtat säger ifrån, men en sönderkoggad biobesökare tänker annorlunda. Tveklöst är det den minimala reaktionstiden vi avser. Innan Allen beslutade sig för att villkorslöst svara ”ja” till allt, hittade han på de mest långsökta ursäkter för att inte behöva utsätta sig äventyr (en djupare analys än så tillåter inte Hollywoodmanuset). Väl medveten om att hans attityd stred mot sina vänners vilja, dröjde det nekande svaret längre än det jakande skulle komma att göra. Antalet svarsalternativ var fortfarande bara ett, så subtraktionslogiken kan knappast erbjuda någon förklaring till detta. Snarare har de korta reaktionstiderna att göra med att det inte längre fanns något psykologiskt hinder. Vid kulmen, då Allen ber Allison att upprepa frågan om huruvida han vill flytta ihop med henne, hinner han avge svaret redan innan han vare sig uppfattat hela frågeställningen. Ett tydligt kvitto på de resultat M. J. Warrick, A. W. Kibler och D. A. Topmiller (1965) uppnådde vid sin undersökning av responstider som uppmätts efter att försökspersonerna upplysts om ett annalkande stimuli. Allen kommer i filmens slutskede till insikt om att han trots allt måste överväga vilket svar han ska ge, varvid reaktionstiden förlängs i enlighet med Hicks lag (1952).

/Magnus Johansson

Fotnot: Artikelförfattaren kommer i egenskap av kursvärderingsansvarig att föreslå att Yes Man införs som introduktionsfilm till KogPsykLabbarna fr.o.m. kommande höst.

Hormonproblem

I tisdagens Dagens Nyheter kan man läsa att det framkommit nya forskningsrön som pekar på att hjärnan hos kvinnor som blir behandlade med klimakteriehormon krymper. Man har redan tidigare noterat att hormonerna verkar leda till ökad förekomst av demens och minnesproblem hos kvinnorna. Nu kan en amerikansk studie, publicerad i den vetenskapliga tidsskriften Neuorolgy, ge en ledning till varför.

Med MRI-skanning har man undersökt drygt 700 (äldre, medelålder 77 år) kvinnor som medicinerats med klimakteriehormon, och lika många i kontrollgruppen som istället fått placebo. Först trodde man att minnesstörningarna möjligen kunde orsakas av små hjärnblödningar, men vad man istället fann var att både hippocampus och frontalloben var betydligt mindre hos de hormonbehandlade kvinnorna än hos kontrollgruppen; närmare bestämt 0,1 respektive 2,37 kubikcentimeter, vilket naturligtvis är signifikant med tanke på de aktuella vävnadernas storlek.

Eftersom hippocampus förknippas starkt med minne och frontalloben sköter bland annat planering, koordinering av sinnesintryck och allmän informationshantering verkar ju fynden gå i linje med de upptäckta minnesförsämringarna och demensökningarna hos kvinnor som blivit hormonbehandlade. Dock har man inga bilder på hjärnorna hos kvinnorna i studien från tiden innan de fick klimakteriehormon, så säker kan man inte vara. Det verkar dessutom främst gälla kvinnor som blivit behandlade i hög ålder. Yngre och friskare kvinnor verkar, enligt de ansvariga forskarna, ha mindre risk att drabbas av biverkningarna."

/Gro Dahlbom