Tentatyper

Alla har vi någon gång i varje fall skrivit en tenta. När man klurar på frågor som ”Vilken typ av inferensstatistik kan beräknas på beroendemått med nominaldata och medelvärdesskillnadshypotes för kvotdata?”, ”Skriv en fungerade IDA* algoritm”, ”Varför vill man göra kategorier till objekt i språket? visa hur man i predikatlogik kan representera att LHC är ett ishockeylag, att ishockeylag är en typ av lag som spelar ishockey och att ishockey är en sport” eller ”I vilken omfattning är Searles kinesiska rum ett problem för exempel funktionalisten? håller du med Searle i hans invändningar, eller finns det problem i Searles resonemang?” så brukar man sitta ner och titta sig omkring i tentasalen. Cogito har gjort en gravt ovetenskaplig sammanställningar av fördomar och ärketyper som den gemene kogvetare vanligtvis stöter på i tentasalen.

Nihilisten

Inget annat än en penna, helst inte över 4 cm. Och sen tentan. Inget mera. Inte ens sudd.

Överlevaren

Nihilistens raka motsatts. Har med sig nog proviant och utrustning för att överleva en mindre istid. Lägger ner mer tid på att prassla med sina saker och störa sina tentagrannar än att faktiskt skriva tentan.

Trötter

Konstant pluggande natten igenom tar nu ut sin rätt.

Tidsoptimisten

”Jag hinner! Det är lugnt!”

Rökaren

Så pass nikotinberoende att denne inte orkar gå ut ur salen.

Den överambitiöse

Skriver så att pennan brinner och lämnar in 200 sidor lösbladssvar per fråga.

Fyllot

”Det finns inga omfester”, med Tinton i ena handen och gladeligen redogörandes för kravallens alla bravader med den andre. Får ett halvt poäng för ”hångla med teknologer” på frågan ”nämn fem vanliga psykologiska försvarsmekanismer”. Komplett med kvart-i-tre ragget som sover ruset av sig under bänken.

/Mattias Lindgren
Bild: Mattias Lindgren & Fanny Molander

Cogito testar: aggression

Inledning och bakgrund
Ilska torde vara ett riksbekant fenomen, inte minst bland LiU:s kogvetare. Vem har inte hamrat på tangentbordet i frustration över oexekverbar programkod i pulen eller känt uppgivenheten komma krypande över vaga projekbeskrivningar vid gruppmöten i café Java? Men hur man ska göra för att bli av med sin upparbetade aggression är mindre känt.

Syfte
Cogitoredaktionen beslöt att reda ut begreppen!

Metod
Vi använde oss av en väl utarbetad inomgruppsdesign där valda delar av redaktionen agerade både informanter och försöksledare. För att säkertsälla en garanterad hög irritationsgrad hos deltagarna hade de fått hoppa över ett mål mat och var därmed lagom trötta och hungriga denna gudsförjätna måndagskväll.

Surprise buttsex.

Fyra avreageringsmetoder var planerade att genomföras: kuddkrig/slagsmål, primalskrik i skogen, golfklubbemisshandel av kasserade teknikprylar samt att blundandes räkna till hundra. Det bör påpekas att den sistnämnda, påtagligt lama, metoden var något av en kontrollmetod. En inofficiell hypotes var att denna metod skulle ge betydligt sämre aggressionsdämpning än de tre andra.

Oscar upptäcker hur lätt det är att trä en tråd genom nålsögat iförd tumvantar.

Före varje avreageringsmetod skulle försöksdeltagarna bli så uppretade som möjligt, genom en process som internt kom att kallas för ”aggresiviering”. Denna gick ut på att försöksdeltagarna två åt gången fick tävla mot varandra i att först lyckas trä en tråd genom ett pyttelitet nålsöga. Iklädda tumvantar, samtidigt som de blev paparazzi-fotograferade och knuffade i ryggen av försöksledarna, alltmedan den pitchade 90-dalsdängan Rosa Helikopter spelades på en hackad skiva, icke att förglömma.

Kuddkrig - 'nuff said.

Diverse emotioner mättes efter aggressiviering respektive avreagering med hjälp av en självskattningsskala inspirerad av den välrenommerade kandidatuppsatsen ”Minne och emotioner”, Pontus Johansson (2008). Försöket ägde rum i ett kollektiv i T1 fullt av störvariabler, samt i en närliggande skog, och efter genomförandet vidtog öldrickande i debriefing-syfte på den lokala studentpuben för att säkerställa att inga deltagare kände sig obekväma efter testet.

Ag-gro.

Resultat
Redan på ett tidigt stadium såg det ut att gå illa för testet då försöksperson/försöksledare O överrepade Rosa Helikopter-skivan så att den blev nästintill ospelbar. Försöksdeltagarna uppgav dock att en orepad iPodversion var fullt tillräcklig i sammanhanget. Då testet drog ut på tiden och luften gått ur alla litegrann efter den tredje grenen misshandel av teknikpryl, valde försöksledarna att skippa det avslutande primalskriket.

Förstora gärna.

Som ni kan se i grafen ovan tycks vår inofficiella hypotes styrkas. Nollnivån representerar baselinen, det vill säga hur försöksdeltagarna mådde innan försöket inleddes. Staplar under linjen innebär alltså mer negativa känslor än baseline medan de över linjen innebär mer positiva känslor. Således kan man utläsa att räkna till 100 var synnerligen ineffektivt, rentav hade en motsatt avreageringseffekt, medan kuddkriget och framförallt videoapparatsmisshandeln resulterade i en oerhört positiv effekt på försöksdeltagarnas känslor.

DIE!

Diskussion
Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Kanske att våld som sådant inte alls per definition tycks vara av ondo, möjligen tvärtom. Försöket tyder på att ju brutalare avreageringsmetod man använder, desto bättre resultat och mer positiva emotioner erhålles. Dock verkar det som att våldet med fördel skall riktas mot icke-animata ting, förslagsvis just kasserad teknisk apparatur. Det är vad Cogito kallar återvinning!

Debriefing i sann Cogitostil, öl på hg.

/Gro Dahlbom
Fotograf : Mattias Lindgren

Lättillgänglig psykologi - för kogvetare och fler därtill.

Om man som undertecknad tyckte att KogPsyken, kursen i kognitiv psykologi som ges i ettan på vårt program, har varit en av de mest intressanta under studietiden, eller för all del bara är lite lagom intresserad av psykologi, kan man surfa in på psykologifabriken.se. Sajten är uppstartad av två psykologistudenter vid LiU respektive Uppsala universitet och dess mission är att sprida populärvetenskaplig psykologi till folket. Eller som John Airaksinen, en av grundarna, säger:" Tanken med Psykolgifabriken är att testa hur man kan göra vetenskapen tillgänglig, rolig och relevant för personer som inte arbetar i branchen. Mycket av det vi gör är intressant även för de initierade, men framförallt vill vi försöka nå ut bredare, till den intresserade delen av allmänheten". Detta ska ske genom artiklar och bloggar på sajten, podcaster och föreläsningar.


Det första som slår mig när jag kommer till Psykologifabriken är att sidan inte alls ser ut att vara i den test-fas som John påstått. Den är snygg. Ljus och luftig med mycket bilder ger den ett lättläst intryck och torde inte skrämma iväg någon. Den ser helt enkelt ut lite som en glossig mediesajt, fast med mindre reklam och mer innehåll. Dock är sidan lite svårnavigerad, det är inte helt lätt att få grepp om vad de olika klatchiga avdelningarna som "Mediemaskinen" och "Föreläsningslabbet" innehåller och hur stor/djup sajten är.

Innehållet som sådant är dock föredömligt. Det är en svår balansgång att hålla internetpublicerade texter tillräckligt korta för att man ska ha tålamod att läsa dem och inte surfa vidare, men tillräckligt långa för att tillgodose ett intressant djup, och här lyckas psykolgifabriken väl. Ämnena är varierande och aktuella och återges på ett lättsamt sätt. Som insnöad akademiker kan man sakna referenser och ibland tycka att läsningen blir för grund – men det är inget att hänga upp sig på. Psykologifabriken är helt enkelt som en webbasterad Illustrerad Vetenskap fast med smalare ämnesområde, mer kultur- och samtidsförankring och humor. Rekommenderas!

/Gro Dahlbom

Carl Allen pressar reaktionstiden.

I komedin Yes Man övertalas Jim Carreys rollfigur, den livströtte lånehandläggaren Carl Allen, att ingå förbund med motivationscoachen Terrence Bundley och säga ”ja” till allt och alla. Till att börja med är Allen tveksam till att släppa in ett nytt ord i sitt liv, men efter att ha kommit i kontakt med den söta sångerskan-fotolärarinnan Allison börjar han inse vad det nya konceptet kan åstadkomma för honom. Allen tillåter sig själv att gå med på det ena galna upptåget efter det andra. Frågan är inte om, utan när, han ska gå över gränsen.


Vänta nu. Vilken gräns är det vi talar om? En vanlig, simpel livsbejakare skulle givetvis syfta på gränsen för hur mycket man bör acceptera innan hjärtat säger ifrån, men en sönderkoggad biobesökare tänker annorlunda. Tveklöst är det den minimala reaktionstiden vi avser. Innan Allen beslutade sig för att villkorslöst svara ”ja” till allt, hittade han på de mest långsökta ursäkter för att inte behöva utsätta sig äventyr (en djupare analys än så tillåter inte Hollywoodmanuset). Väl medveten om att hans attityd stred mot sina vänners vilja, dröjde det nekande svaret längre än det jakande skulle komma att göra. Antalet svarsalternativ var fortfarande bara ett, så subtraktionslogiken kan knappast erbjuda någon förklaring till detta. Snarare har de korta reaktionstiderna att göra med att det inte längre fanns något psykologiskt hinder. Vid kulmen, då Allen ber Allison att upprepa frågan om huruvida han vill flytta ihop med henne, hinner han avge svaret redan innan han vare sig uppfattat hela frågeställningen. Ett tydligt kvitto på de resultat M. J. Warrick, A. W. Kibler och D. A. Topmiller (1965) uppnådde vid sin undersökning av responstider som uppmätts efter att försökspersonerna upplysts om ett annalkande stimuli. Allen kommer i filmens slutskede till insikt om att han trots allt måste överväga vilket svar han ska ge, varvid reaktionstiden förlängs i enlighet med Hicks lag (1952).

/Magnus Johansson

Fotnot: Artikelförfattaren kommer i egenskap av kursvärderingsansvarig att föreslå att Yes Man införs som introduktionsfilm till KogPsykLabbarna fr.o.m. kommande höst.

Hormonproblem

I tisdagens Dagens Nyheter kan man läsa att det framkommit nya forskningsrön som pekar på att hjärnan hos kvinnor som blir behandlade med klimakteriehormon krymper. Man har redan tidigare noterat att hormonerna verkar leda till ökad förekomst av demens och minnesproblem hos kvinnorna. Nu kan en amerikansk studie, publicerad i den vetenskapliga tidsskriften Neuorolgy, ge en ledning till varför.

Med MRI-skanning har man undersökt drygt 700 (äldre, medelålder 77 år) kvinnor som medicinerats med klimakteriehormon, och lika många i kontrollgruppen som istället fått placebo. Först trodde man att minnesstörningarna möjligen kunde orsakas av små hjärnblödningar, men vad man istället fann var att både hippocampus och frontalloben var betydligt mindre hos de hormonbehandlade kvinnorna än hos kontrollgruppen; närmare bestämt 0,1 respektive 2,37 kubikcentimeter, vilket naturligtvis är signifikant med tanke på de aktuella vävnadernas storlek.

Eftersom hippocampus förknippas starkt med minne och frontalloben sköter bland annat planering, koordinering av sinnesintryck och allmän informationshantering verkar ju fynden gå i linje med de upptäckta minnesförsämringarna och demensökningarna hos kvinnor som blivit hormonbehandlade. Dock har man inga bilder på hjärnorna hos kvinnorna i studien från tiden innan de fick klimakteriehormon, så säker kan man inte vara. Det verkar dessutom främst gälla kvinnor som blivit behandlade i hög ålder. Yngre och friskare kvinnor verkar, enligt de ansvariga forskarna, ha mindre risk att drabbas av biverkningarna."

/Gro Dahlbom